Lust kontra fascination

”Om man vill att barn ska läsa, måste det viktigaste steget vara att få dem att tycka att det är mödan värt. Att lära sig läsa är lätt; nästan alla barn har ett överflöd av den förmåga som behövs. Det som däremot ofta saknas är skälet till varför det ska göra sig besväret. (- – -) Men ingen forskning jag träffat på nämner fascinationen, något som för mig framträder som läs- och skrivkunnighetens absoluta kärna.”
Kieran Egan, 1995, Berätta som en saga, Runa förlag

En av skolans stora gåtor är varför läsningen minskar och försämras bland unga – trots mängder av läsprojekt och läsengagemang från lärare, trots att vuxna läser mer än någonsin och trots att billiga pocketböcker finns överallt.

Jag misstänker att allt tal om lust kring läsning undergräver lusten att läsa.

Det som lockar i läsning är fascination. Och det är ett begrepp som öppnar utåt, medan begreppet lust sluter inne. I läsningen är det jag läser om som fascinerar och förundrar, jag vänder mig genom boken mot något. De kvittar om det jag läser om är verkligt eller påhittat. Det som sker i berättelsen är att ett skeende har mening, och detta gör det möjligt att se sammanhang i tillvaron. Varje berättelse ger tillfredsställelse genom att bekräfta ett sammanhang.

Att se mening kan vara lusfyllt, och det kan glädja en att känna hur den egna fantasin fungerar. Böcker stimulerar mer den egna fantasin och det egna medskapandet än vad filmer gör. Plus att böcker på ett helt annat sätt gör mig deltagande i berättelserna.

För den erfarne läsaren finns också ett stort mått av lust i att ta till sig ett stilsäkert och utttrycksfullt språk.

Lust handlar bara om mig själv, medan fascination vänder sig emot de andra.

Värdering av prestationer

Marielouise Samuelsson skrev i Sydsvenskan  (071109) en krönika om skoldebatten, och gjorde några kommentarer.

”Barn begriper på gott och ont tämligen tidigt att man inte kommer undan att värderas ut-ifrån sina prestationer. Detta förmedlas ständigt, via exempelvis idrott och via TV. Betygsfrånvaron är inget skydd mot den insikten, tvärtom. Aldrig har man betygsatt skolbarn i så liten utsträckning som i dagens skola, samtidigt är barn märkbart framgångs- och karriärstressade från tidig ålder.”

Det finns en märklig ångest kring bedömningar. Hanteringen är paradoxal. Man försöker undvika bedömningar och gör elever mer stressade. Samuelsson ser en likhet med familjen, och där är hon något väsentligt på spåren.

”Kanske handlar betygsskräck om att man faktiskt uppfattar skolan som en förlängning av familjen, en intimsfär där betyg naturligtvis skulle vara något apart. Och många skolor påminner beklämmande mycket om dysfunktionella familjer, det får liksom inte komma ut att det tar en halvtimme att få så pass tyst i klassen att läraren hörs, det får inte komma ut att lärare står handfallna inför mobbning, usla resurser och byggnader som är så slitna att de aldrig skulle duga som arbetsmiljö för enbart vuxna.
    Kanske är därför motståndet mot betyg i någon mån kompensatoriskt, att barnen inte skall behöva stå ut med betyg också. Somliga ur dagens vuxengeneration är ju också närmast vettskrämda för att vara den som gör barn ”ledsna”. Vilket leder till bisarra strategier som att alla syskonen får lika fina presenter när ett av barnen fyller år, så att ingen skall känna sig utanför. Till priset av att födelsedagsbarnet fråntas chansen att denna dag känna sig speciell. Sådan vuxensnällhet handlar sannolikt mer om att barnen skall bekräfta föräldrarna (som snälla) istället för tvärtom.”

Ulf Carlsson tillbaka i skoldebatten

Under flera år har Ulf Carlsson skrivit engagerade insändare på Helsingbors Dagblads insändarsida Min mening. Jag och min kollegor har undrat över hans texter. Finns han? Menar han allvar? Är det ironi? Så tog han avsked från debatten, men återkommer nu. Tyvärr bara i den tryckta tidningen. 

”Dags för nystart i skolpolitiken Jag tycker det känns bra att många sossar nu äntligen drabbats av  ftertankens bleka krankhet vad gäller skolans utveckling. Partiledningen är ju annars på väg att köpa hela den björklundska skolideologins reaktionära inriktning mot sortering, kontroller och ytkunskaper för att vinna tillbaka väljare och sälja ut sin egen syn på utbildning och demokratisering av skolan. Det går dock inte att skylla varken allians eller opposition på elevernas eventuella misslyckanden. Vad politiker i allmänhet egentligen missat sedan mitten av 90-talet har varit att följa upp skolornas implementering av läroplanens mål, demokratiseringssträvanden, kunskapssyn och bedömningskriterier, vilket hade löst många ordningsproblem om de hade infriats.”

Allt är lärarnas och skolledarnas fel som fegt och slött inte förmått följa styrdokumentens intentioner - eller som inte velat. Nog sant, men jag saknar den möjlig ironiska läsning man förr kunde göra av Carlsson, en läsning som blottade paradoxerna i skolsystemet.

Carlsson gör en riktig observation, den poitiska skoldebatten har inte tagit till sig skolans språk, man använder ständigt begrepp från förr. Fortfarande tror också många elever att de går i första ring. Det hela säger också något om pedagogernas förmåga att nå ut till elever, föräldrar och allmänhet. Man talar en sorts nyspråk för dem.

”Att heller ingen ansvarig reagerat mot den ålderdomliga terminologi som fortfarande styr tal och idéer i skoldebatten är egentligen också en konservering av förgångna tiders ideal. Det går inte att uppdatera skolans värld, om man fortsätter använda bortlagda begrepp som stadier, årskurser, läxor, kvarsittning, inhämta kunskap, bedriva undervisning, gymnastik, sommarlov och andra benämningar som låser tankarna till en passerad skolvärld.”

Källa: Helsingborgs Dagblad 2007-11-10 Ulf Carlsson| | |lärare, Helsingborg Sektion: AMin mening – Sida: 32