Grammatik – ordboksgrammatik

januari 25, 2012

I ordböcker är grammatiken ofta enkel. Man vill förklara så att alla förstår.

Grundschemat för satser.

ngn visar ngt  – ngn subjekt, verbet predikat, ngt objekt

ngn springer – intransitivt verb, det tar ej objekt

ngn visar ngt – transitivt verb, det tar objekt

ngn visar ngn ngt – indirekt objekt, direkt objekt.

Det finns fler scheman för verb. Särskilt  verb + preposition står i ordböcker.

De flesta ordböcker anger ordklass för att man ska veta hur man ska använda ordet.

Ord fogas in på olika sätt i strukturer och scheman – och det har med ordklass att göra. Men dessutom finns det fraser, dvs ord som hänger samman när man använder orden. Att vara en skicklig skribent handlar om att ha lärt sig och kunna använda fraser.

Jag utgick ifrån Svenskt språkbruk. De tar upp fraser, och de gör följande indelning.

  • Grammatiska konstruktioner – scheman, strukturer för hur orden ordnas som gäller för många fraser
  • Konkreta fraser – fraser av enskilda ord, väsentligt är vilka prepositioner som hör ihop med olika verb
  • Idiom – uttryck som ofta har en överförd, bildlig betydelse, man kan inte säga vad frasen betyder bara utifrån ordens vanliga betydelser
  • Pragmatiska fraser – fasta uttryck som används i bestämda situationer

Krönika: Pokemon, ungdomen och nätet

september 9, 2008

Publicerad 8 september 2008 i Helsingborgs Dagblad.

Det är fullt hus. Medan jag i min trädgårdsstol läser Henry Jenkins ”Konvergenskulturen” sitter tre grabbar uppkrupna i soffan i dunklet inomhus och spelar Pokemon på sina Nintendo DS. De känner varandra knappt sen tidigare, men nu flyttar de – utan kablar – figurer som de erövrat när de spelat ensamma mellan maskinerna, samtidigt som de samtalar om hur man kan klara olika uppgifter i spelets labyrinter. På vår röda matta spelar min åttaåring och en klasskompis med Pokemonkort. Reglerna är knasigt komplicerade och finns bara på engelska. De måste själva förhandla fram egna. Grannens femåring kommer in med ett antal Pokemonfigurer, och kastar en Pokeboll över golvet, godiset skramlar inuti. Snart låter han figurerna fajtas med varandra i dueller som på tv. Han frågar om dem och alla i rummet svarar med tungvrickande japanskinspirerade namn och reder ut komplexa karaktärsegenskaper.

Henry Jenkins har rätt. En ny kultur finns redan i barnkamrar och vardagsrum. Jenkins är medieprofessor vid MIT och nämner i förbifarten Pokemon i sin stimulerande bok. Hans poäng är att Pokemon är ett uttryck för en ny kunskapskultur, där samverkan är viktigare än skolans krav på självständighet. ”Konvergenskultur” handlar om att olika medier samverkar och att medieföretag verkar inom en rad olika mediekanaler för att sprida sitt innehåll, men också om att användare samarbetar för att själva skapa och bearbeta det som finns i populärkulturen. En sång kan ingå i en tv-serie, finnas i en reklamfilm och i ett dataspel, den kan dyka upp som Youtube-cover och skojas med i filmklipp, komma som ringsignal, ges ut på cd och sjungas på konsert.

De nya medierna ger möjligheter för vanliga människor att delta och skapa. Många unga är kreativa på nätet. Den nya tidens intelligens är kollektiv och det är i spelen barnen förbereder sig för sin framtid. De unga, skriver Jenkins, har blivit jägare och samlare när de gäller kunskap och de njuter av att reda ut saker och se förbindelser. De skapar själva lekar med de gemensamma gestalterna, utvecklar material kring dem och påverkar hur företagen formar sina produkter.

Men det finns problem. Att lära sig tekniker och uttrycksformer tar tid. Intressen nischas. Gemenskaper på nätet kan lätt utesluta de som inte meriterar sig eller inte passar in. Umgänge på nätet kan vara rått och brutalt. Integrationen och interagerandet uteblir, samtidigt som allt mer koncentrerade mediekonglomerat infiltrerar överallt. Ofta utmålas de unga som oerhört datavana, men de flesta är inte särskilt sofistikerade. De nya medierna gör det lättare för talang och vilja att göra sig gällande. Kanske är det de mest försigkomna som formar sin tid. Men om vi vill ha alla med?

Jenkins talar hellre om deltagande än om interaktivitet. Mycket samspel är bara på låtsas. Till sist handlar det också om kring vilket innehåll man samlas. Allt kan granskas och ifrågasättas. Men många – också unga – saknar kritisk läsförmåga när det gäller de nya medierna. Jenkins har i andra sammanhang betonat skolans betydelse för att lära unga hantera nätet. De nya medierna behöver stöd av ett gammalt medium som skolan. Det är dock fascinerande hur mycket barn kan lära sig under sina lekar, jämfört med hur lite de lär sig i skolan. Vi förväntar oss så lite – vi gamlingar.

Björn Rosdahl


Krönika: Underkänt för skoldebatten – entreprenöriellt lärande

september 9, 2008

Artikel publicerad i Helsingborgs Dagblad 2008-06-05.

”Entreprenöriellt lärande”, sa en rektor, ”det är hett, det är nytt, det är grejen!” ”Entreprenöriellt lärande”, sa en annan rektor, ”visst, men det har vi haft länge.”

Helsingborgs skolor satsar på ny pedagogik eller kanske nygammal. Och en kollega muttrade surt om att nu kommer företagarna ta över skolan.

Själv vrickar jag fortfarande tungan, trots att jag har tränat i några månader, när jag ska säga ”entreprenöriellt”. Ordet är ett konsultord, det är till för att sälja idéer och få uppdrag. I sig är det tomt.

Men jag gillar tanken om entreprenörskap. Skolan borde fostra företagsamma människor. Människor som kan och törs göra saker, människor som vågar stå för sina uppfattningar, människor som kan förklara och försvara sina idéer.

Men hur man ska lära ut det är en svår fråga, värd att fundera över. Men de som talar om entreprenöriellt lärande menar något speciellt. Det handlar om lärande genom att göra projekt. Och det är detta som ska vara pedagogiken för hela skolan. Inga andra metoder gives. Kunskap ska vara nyttig, och kritisk förståelse kommer i andra hand.

I dag läses boken ”Så tänds eldsjälar” av Marielle Peterson och Christer Westlund ute på skolorna. Skriften är utgiven av NUTEK. Och det är ett tecken i tiden att ett ambitiöst program för att utveckla skolan drivs av en myndighet för näringslivsutveckling.

”Så tänds eldsjälar” är läsvärd. Särskilt gillar jag hur man tar upp begreppet kompetenser och jag uppskattar att man behandlar elevernas inlärda hjälplöshet (fast det är väl en släng åt staten som curlat för mycket) och att man omdefinierar den dolda läroplanen till att gälla elevernas motstånd mot inlärning. Allt är välskrivet, fast förkärleken för byråkratiska sammansättningar är stor.

Men jag tror inte alls på projektet. Och läser man boken visar det sig att det inte finns något ”entreprenöriellt lärande”. Man har samplat en del populära pedagogiska grepp och så berättar man anekdoter. Som den om den norske läraren som satte sig på en stubbe i skogen och efter några veckor kom eleverna ut till honom med lysande arbeten. Nå, stubbens pedagogik kan nog vara bra ibland, men inte producerar ungarna kunskap av sig själva.

Det entreprenöriella lärandet visar sig vid närmare granskning vara den gamla vanliga progressivismen. Ofta dras en konflikt upp mellan traditionalism och progressivism, och det gamla beskrivs som trist och trögt. Men progressivismen har varit ny och alternativ länge, ja, alltför länge. Åtminstone i hundra år. Man har haft genomslag i läroplaner och i klassrum. Men man har inte levererat.

Progressivismen förenar vänsterlärare, teknokrater inom näringsliv, kommuner och universitetsforskare. Alla möjliga radikaler samlas inom ett paradigm, höger och vänster förenas i en gemensam idealism och lika gemensamma förhoppningar om framsteg. Man vill genomföra ett systemskifte för att det tycks nödvändigt och ofrånkomligt.

Men regeringen är inte riktigt med, ministrar och sakkunniga minns alltför väl sjuttiotalets flum och grupparbeten. I den nya gymnasieutredningen (SOU 2008:27) behandlas entreprenörskap på några få rader, och allt tal om en vidare innebörd än företagande avfärdas.

Dagens läroplaner, som skrevs på nittiotalet, sägs ibland vara präglade av progressivism, men så enkelt är det inte. Instrumentalismen är stark med tusentals mål att uppnå. Värdegrund och demokrati betonas (orden nämns inte i ”Så tänds eldsjälar”). Man återuppväckte också visionen om bildning (inte heller det med i boken). Kunskapssynen i läroplanerna är konstruktivistisk, att elever själva formar sina kunskaper understryks. Men hur det görs sägs det inte mycket om. Det lämnas till lärarna.

OECD, den europeiska samarbetsorganisationen för ekonomisk utveckling, har, när man mäter skolsystemens kunskapsnivåer, sammanfattat de eftersträvansvärda kompetenserna i en vision om en reflekterande medborgare ”a constructive, concerned and reflective citizen.” Det är ett bra begrepp, mycket rikare än entreprenör.

Jag skulle också vilja se mer av reflekterande lärande – och av engagerade elever. Och det når man genom att ha självständiga, egensinniga, kunniga, våghalsiga lärare, ja, lärare som också är förebilder som entreprenörer. Men det entreprenöriella lärandet som i dag lanseras reducerar lärare till coacher och curlare.

Björn Rosdahl


Krönika Det viktiga är att budgeten går ihop

mars 11, 2008

Björn Rosdahl om hur pengarna styr skolarbetet


KULTUR. ”Vet hon inte att London ligger i England?” Min åttaåring var chockad av tjejen i Klass 9A. Jag är mer luttrad. Jag har haft gymnasister som varken kunnat peka ut Afrika eller Amerika — eller för den delen Ängelholm — på en karta. Vad folk inte lär sig väcker lika många frågor som vad de lär sig. Hur kan man undgå att lägga märke till att London ligger i England? Man måste ha hört det tusentals gånger. Hur går det till?
Att lära sig saker är dock inte lätt. Hur ofta har jag inte försökt lära mig fågelsånger från skivor, försökt minnas namn på och typiska drag för vadare från fågelböcker och försökt se skillnad på havsörn och kungsörn i flykt över fälten vid Stureholm. Allt trögt, trots att jag vill lära. Inte räcker det med en genomlyssning eller en genomläsning. Inte räcker det med motivation. Det krävs förklaring och ansträngning.

Lärande förhindras ofta av att man gärna håller fast vid sina gamla föreställningar. Man ser och hör inte det nya som sägs. Man lägger inte märke till det man inte förstår, och man märker bara det som bekräftar ens egna fördomar. Den livliga debatten kring ”Klass 9A” bekräftar i sig att man gärna läser in det man själv vill se. Åsikterna är många, och ibland undrar jag om det är samma program vi sett. Lärarna på tv är skickliga, om än inte märkvärdigt duktiga. Själv tänker jag på hur mycket bättre lektioner jag skulle kunna hålla om jag tillsammans med andra lärare bara hade en enda klass. Hur mycket bättre skulle jag inte kunna göra mina saker?

Jag tror, precis som den lite självgode matteläraren Stavros Louca, att skolans brister mycket handlar om bristande undervisning. Och jag tror skolan skulle lyckas lära ut mer om lärare undervisade mindre. Helsingborgs gamle förvaltningschef, Leif Olin, skrev nyligen en insändare utifrån lärarna i ”Klass 9A”. Han ansåg lärare borde kräva att få undervisa mer. Har han inte sett villkoren för lärarna i tv-serien? Olin tror det är lätt att undervisa. Man läser några år på lärarhögskolan, och sedan kan man hålla på timme ut och timme in och dra det man lärt sig en gång. Man behöver inte tänka igenom vad man gör, hur man gör det eller varför man gör det.

Visst varierar lärares skicklighet, och visst har facken en tendens, som Olin skriver, att säga att alla med examen är lika skickliga. Men förklaringen till att man in skolan inte intresserar sig särskilt för lärandet är den ekonomiska styrningen av den kommunala skolan. För systemet är undervisningens kvalitet likgiltig. Det viktiga är att budgeten går ihop – och i någon mån att det inte sätts för många IG. Lärare är alltid betydelselösa, de fyller ett pass i schemat oavsett om de är bra eller dåliga. Ekonomiskt bäst är unga, obehöriga och vikarierande lärare.

Helsingborg har ganska få lärare i sina skolor, och på privatskolorna har man normalt än färre. Enklast drar man ner antalet lärare genom att ha lärarlösa lektioner, ämnesövergripande studier och eget arbete, och detta är orsaken till att friskolor och kommunpolitiker så gärna talar om elevers eget ansvar och om självständigt arbete. Det handlar om pengar – och vinster.
Lärartätheten har sjunkit i svenska skolor och det har direkt lett till sänkt kunskapsnivå menar Peter Fredriksson och Björn Öckert i en rapport som kom vid årsskiftet från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering. Något att läsa för ansvariga? Man får – vem trodde något annat – vad man betalar för.

I höstas var jag på en informationskväll på Kunskapsskolan, och rektorn berättade stolt att det var en skola som gav valuta för där var lärarna med eleverna nästan hela tiden. Lärarna behövde inte förbereda sig eftersom alla kunskaper och uppgifter fanns i ett datanätverk. Förutom att spara på lärare sparade man på läromedel. Allt liknande en slimmad industriproduktion, och läraren hade reducerats till coach som det heter i nypedagogiken; det vill säga till en motiverande, tjatande kontrollant och tidsstudieman.

Åh, du nya, sköna skola. Men skolan dör när lärare inte vet varför de gör något utan bara administrera uppgifter och katalogiserar resultat.
Förutom det ekonomiska motivet till att självständigt arbete spritts är väl en orsak att det är bekvämt för lärare och elever. Och det kan väl vara bra, trivsel är viktigt. Det finns dock en rad studier som visar att eget arbete, individualisering och självstudier knappast är särskilt effektivt lärande.
En konsekvens av den vitt spridda individualiseringen är att ansvaret flyttas över på eleven – varje misslyckande är ditt eget fel. Egentligen frodas en skolkultur som är på tvärs med läroplanens demokratisyn och på tvärs med vad vi vet om att lärande stimuleras av kollektiva och kooperativa arbetsformer.
I tv syns inget eget arbete. Där är drill och dialog. Gott så.

Björn Rosdahl
bjorn.rosdahl@helsingborg.se


Hjärnan och skolan

mars 11, 2008

Martin Ingvar skrev på DN-debatt om skolan, och det kändes som han redan sagt samma sak i fler år. Inget nytt, om än vettigt.

Johannes Åhman kontrade på ledarsidan i DN, och jag gladdes över att han tog upp Kieran Egans kritik av progressivismen. Den borde översättas, den borde läsas.


Tankens trädgård

mars 3, 2008
Publicerad i Helsingborgs Dagblad 12 december 2007   Glömt lägga in tidigare.

Martin Kylhammar: Livet – en stor sak: Filosofier

Carlssons


BOKEN. Först tyckte jag Martin Kylhammar var lite torr, lite tråkig, men när jag efter första genomläsningen bläddrade runt och återvände till ställen i hans essäsamling Livet – en stor sak så kom jag att uppskatta den alltmer.
Den är en vacker tankarnas trädgård Kylhammar skapat, textraderna är välansade, myllan mellan orden rik, och här finns en hel del för den nyfikne läsaren att skörda.
Kylhammar är förtjust i att odla sin trädgård, den verkliga ger lugn och trygghet, och tankarnas trädgård ordnar tillvaron.
Sin akademiska karriär har Kylhammar utvecklat i Linköping, vilket gett breda perspektiv, och i dag är han professor vid Tema kultur och samhälle, under många år var han chefredaktör för tidskriften Tvärsnitt, och han skriver ofta krönikor i Östgöta-Correspondenten.

I ”Livet – en stor sak” har Kylhammar samlat sådant som intresserar honom. Här finns vardagliga iakttagelser, tankar kring Grönköping, Heidenstam och Böök och reflektioner kring kunskap och demokrati. Kylhammar mest omtalade bedrift är att ha myntat begreppet faktoid (försanthållen felaktighet), och i den nya essäsamlingen utvecklar han begreppets innebörd och ger prov på en nykter, förnuftsmässig hållning när han går till sakerna själva.
Jag gillar Kylhammars idé om seminariet som en modell som borde exporteras från akademin, så borde journalisters produkter och lärares undervisning då och då nagelfaras av opponenter. Kritik är demokratins livsnerv, men tyvärr finns det få former för vettig kritik.

Texterna om yttrandefrihet är kloka och de längre presentationerna av Charles Darwin och nätverkssociologen Manuel Castells är gedigna. Undertiteln ”Filosofier” är snarast en beteckning för en genre: en mindre essä, en betraktelse, en reflektion. Här skriver en intellektuell, visst, men filosof, tja, jag vet inte riktigt om det är rätt ord för denne skribent. Titeln är anspråksfull, men innebär att Kylhammar skriver om det som är intressant i hans liv. Han hoppas dock det ska ha större räckvid och visst har det det.

Björn Rosdahl


Krönika: Pedagogiska paradoxer mellan Kant och dagens skola

februari 23, 2008

Publicerad Helsingborgs Dagblad 20 februari 2008

Otaliga är de föredrag jag hört mot slutet av gymnasiet då elever velat tala om sanningen om skolan, och så har en del berättat om hur de googlat i stället för att läsa obligatoriska romaner, hur de fått massor av hjälp med att skriva hemtentor och om hur de fuskat och fjäskat sig fram.
Och jag har hört tal om hur trist det varit att plugga in meningslös fakta, och jag har hört om hur tröstlöst det varit att skriva självständiga arbeten. Både det ena och det andra kan lätt vara själsdödande
reproduktion.
Man värjer sig gärna mot skolan, ingen trivs med att tvingas göra saker. Och samma sak också utanför. En gång inledde en elev ett prat om en bok han gillade med att berätta om de fjorton böcker, som välmenande nära och kära gett honom till jul och födelsedagar, vilka ännu stod olästa hemma i bokhyllan. I många och långa år hade böckerna och förväntningarna varit en rejäl börda.
Varför har vi skolor? I grunden är det för att det är besvärligt att lära sig läsa, räkna och skriva. Det kommer inte naturligt, det kräver ansträngning. Skolans uppgift är att föra kunskapsarvet från generation till generation.

Det finns paradoxer inbyggd i all skolverksamhet. Man ska ta till sig andras kunskaper och göra dem till egna, samtidigt som man ska forma sig själv i förhållande till andra. Genom att följa regler och lära känna gränser ska man lära sig vara fri och självständig. Med tvång ska man fostras till frihet.
Mycken kunskap är sådan att först när man behärskar den förstår man värdet av den, men samtidigt vet vi att lär man sig bäst om man förstår poängen med ämnet. Man förväntas likt Münchhausen dra upp sig själv ur sjön.
Pedagogikens paradox kan beskrivas som att man ska bli vad man redan är. Platon löste problemet genom att säga att man redan visste vad man kunde lära sig, och en hel del modern pedagogik jobbar efter en sådan modell. Man tror sig dra fram kunskap genom dialog. I dagens skola arbetar man ofta med eget arbete, den egna lusten att lära förväntas driva eleven att överskrida sin egen förmåga och nå djupare förståelse av sammanhang. Men ofta går det i stå. Problemet är att sådan pedagogik redan räknar med att eleven äger det som är skolans mål – självständighet och omdömesförmåga.

Att skolans paradoxer blivit tydligare har gjort att man världen över sett ett ökat intresse för Immanuel Kant. Hans bok från 1803 ”Om pedagogiken” kom nyligen i svensk översättning av Jim Jakobssonpå förlaget Daidalos. ”Människan är den enda varelse som måste uppfostras”, konstaterar Kant i den första meningen. Tänkande och kultur gör oss till människor, och det är saker som handlar om lärande. God uppfostran är ett centralt projekt för Kant; den ska göra människor bättre än de varit, den ska göra dem självständiga och den ska skapa fred och välstånd.
Kant kan tyckas sträng och allvarlig, och hans fördömande av onani och
romanläsning gammaldags. Men också i det finns något, i sig är väl varken onani eller romaner skadliga, men visst är vår tids myckna porrsurfande och konsumtion av såpor på tv eller i romaner uttryck för en tid som inte riktigt trivs med sig själv.
Kants styrka är att han har grepp om människors bräcklighet och egoism samtidigt som han ser deras förmåga att bli självständiga, förnuftiga och moraliska. Kant kopplar samman frihet och disciplin, och i det är han riktigt intressant. Begreppen ses ofta som motsatser, men med lite eftertanke kan man inse att frihet kräver självdisciplin och omdöme. Alternativet är att man är slav under inre och yttre impulser.
Kant understryker att man måste fostra, men samtidigt ser han att den vuxne inte kan ta över barnets eget formande av kunskaper och omdöme. Kadaverdisciplin skapar inte människor som kan tänka själva. Barnet måste efterhand ta ansvar. Och omdömet utvecklas genom diskussioner med andra och genom skapandet av en gemensam förståelse. Jag tror mycket av dagens problem med skolan handlar om hur man tänker skola. Och jag hoppas utbildningsdepartementet beställt ”Om pedagogik”. Ett perspektivskifte behövs. Till sist handlar det om omdöme och klokhet både i klassrummet och på departementet. Regler är bara början. Och en skola med alltför många regler är en usel skola. Så paradoxalt nog bör man läsa pliktetikern Kant.

Björn Rosdahl


Linderborg om Zaremba

februari 23, 2008

Man kan säga att Zaremba är något viktigt på spåren när han hävdar att begreppet kränkt har blivit ett vapen för den enskilda individen som ersatt den kollektiva ilskan. Det är resultatet, en draksådd, av en postmodern identitetspolitik som Zaremba angriper från höger men som man lika gärna kan attackera från vänster. Men han är ute efter något annat.”

 

Detta viktiga visar sig längre ned i artikeln.

 

”Jag tror Zarembas verkliga ärende är större, och samtidigt hans gamla vanliga: Att håna idén om jämlikhet. Han låtsas, än en gång, ställa sig på den svages sida (på så vis får han ett tyst ängsligt bifall även av vänstern) – i syfte att slå mot välfärdsstaten och demokratin.”

 

 

Lindborg argumenterar med rätta om att man bör läsa Zaremba med skepsis. Men så när hon höjer allt till storpolitik så blir det hela det gamla vanliga svart-vita. Det var väl bra att Zaremba skrev.

 

Åsa Linderborgs kritik i Aftonbladet


Zarembas kränkningar

februari 23, 2008

 

Under de senaste åren har man allt oftare hört folk säga att de känner sig kränkta, bagateller kan utlösa starka reaktioner.  Dagens Nyheters Maciej Zaremba har i en artikelserie om kränkningar på Lärarhögskolan i Stockholm försökt förstå sig på fenomenet.

    Det har blivit en läsning om bedrövliga förhållanden, det är märkligt att skolan inte kunnat agera bättre. Lärare har utsatts för stor press, och de som känt sig kränkta kan man inte annat än tycka synd om. Tragiskt.

    Här finns en hel del som har att göra med jämlikhetspolitikens överdrivna löften. Om man identifierar sig som utsatt så har man förväntningar om rättvisa som gör en arg och kränkt när de inte infrias. Men hur skulle de kunna upplösa konflikter och konfrontationer mellan människor?

    Den som är kränkt känner sig orättvist behandlad. Det som gör det hela svårt är ett filosofiskt fenomen – det postmoderna gör att alla föreställningar om rättvisa förflyktigats. Det finns för den postmoderne bara tolkningar och övermakt. Man väljer själv sin identitet och sina sanningar, och eftersom man sedan inte kan argumentera så känner man sig kränkt.

    Det finns hos den postmoderne en förväntan om att man har rätt att tycka vad man vill. Man ser demokrati inte som ett sätt låta motsättningar regleras genom argumentation, utan som en rätt att få ha vilka åsikter man vill oavsett om de för andra är sanna eller falska. Självfallet ska man få han vilken åsikt man vill men man ska också kunna tåla andras kritik.

     Den rättsliga idén om att den kränktes eller mobbades egna upplevelser ska gälla för frågan om man är kränkt eller inte tar tag i den undertrycktes upplevelser och ger ett erkännande. Och det kan vara värt att höra för den som mobbar eller kränker. Men det kan inte sluta där – och det kan inte få bli rättsskipning av det. Frågan om sanning måste ställas och ställningstaganden måste kunna försvaras.

     Kränkningen är kanske den svages känsla inför bristande makt. Men det är också utopismens skrämmande frånsida. Det uttrycker en subjektiv, egocentrisk tro på att samhället kan vara perfekt – precis som man själv hoppas vara men inte är.

 

Kränkningen är vår tids typiska sjuka. Och i den gömmer sig aggression, våld och terrorism.

 

Lärarhögskolans förra rektor Ingrid Carlgen sa hos Zaremba att hon förväntade sig unga arga och fick unga kränkta. Hon är besviken, och det är en spridd besvikelse. Frågan är vad vi gör med denna kränkta ilska?

 

Nå, och högern och vänstern träter på sina bloggar om vem som orsakat kränkningsfenomenet.

 

Maciej Zarembas artiklar


Regeringens betygsförslag

februari 11, 2008

Regeringen har föreslagit fler betygssteg, och som lärare kan jag tycka att det gör arbetet lättare. Man kan vara mer nyanserad, fast gränsfallen att fundera över blir naturligtvis fler.
      Om betyg kan man tycka mycket, men det håller skolan i gång, och utan dem så skulle nog inte så många anstränga sig i skolan. För mig är dock det viktigaste omdömen om kunskaper och förmågor och elevernas förståelse av vad och hur mycket de kan. Man behöver vara specifik för att stimulera lärande. Fokus på betyget kan försvåra förståelsen av det man verkligen måste kunna. Men utan går det inte.

De svenska betygen bygger på kriterier, och gudarna ska veta att dessa ofta är motsägelsefulla och illa skrivna. Det låter bättre när man pratar om dem än när man pratar med dem.

Björklund har nu gått ut innan betygsutredningen publicerats, och det ska komma någon sorts departementspromemoria (något fram kompromissat, kanske). Skolverket ska skriva kriterier, men eftersom man tidigare bett lärarna lokalt skriva kriterier och det fanns med i senaste förslaget för gymansiet så mejlade jag och frågade hur det skulle bli. Anna Neuman som är pressekreterare svarade:

Nationella betygskriterier ska finnas för betygsstegen A, C och E enligt förslaget. Mellanstegen ska då ges till den elev som har uppnått kriterierna för det underliggande steget och en övervägande del av kriterierna för det överliggande steget.”

Skönt, vi lärare slipper det svåra arbetet att formulera kriterier för mellannivåerna. men visst är det svagt att man på centralt håll inte klarar av det, och jag misstänker att svårigheterna har att göra med att det egentligen inte går.
     En tanke i förslaget är att bara några få borde få A, då kan man tycka att det vore angelägnare att formulera B, som berör de flesta som får MVG idag.
     Hur ska likvärdigheten garanteras? Hur många saker ska man ha klarat av på den högre nivån? Vilka saker? Ska här finnas någon norm överhuvudtaget?
     I grunden tror jag svårigheten handlar om att man blandar steg och skala. Kriterierna skrivs ofta som om man uppnått en sorts insikt eller förmåga, medan betygen ses som en en linjär företeelse. Och så försöker man bygga in trappsteg på en brandstång.

Regeringens förslag
DN om förslaget
Ledare i DN Kloka resonemang.
SvD om förslaget


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.