Archive for oktober, 2007

Två betyg i svenska

oktober 31, 2007

Idag blev jag uppringd av P4 Extra, de behövde en svensklärare som kunde tycka till om Jan Björlunds nya förslag om två svenskbetyg på gymnasiet. I Studion fanns tillsammans med Pontus Enhörning och Marika Rennerfelt Lärarförbundets Eva-Liz Preiz. Efteråt känner jag behov av att göra några reflektioner, och därför återuppväcker jag den här bloggen.

Två betyg har för mig som svensklärare praktiska fördelar. Jag får lättare att laborera med betygen, så kan jag ge ett vg och ett mvg där jag kanske annars hade måst välja. Elever som uppskattar litteratur kan nå ett betyg som visar det, utan att det  deras förmåga att tala och skriva behöver vara i nivå. Men framför allt är två betyg en betoning av litteraturens vikt. Och det är bra.

Lite märkligt var det att man från Sveriges Radio valde Lärarförbundet, som väl bara organiserar någon enstaka svensklärare på gymnasiet – se också Ekot .

Eva-Liz Preiz talade sig varm för lästlust i skolan, men ogillade Björklunds förslag. Mest argumenterade hon för att andra saker, det mesta hyggliga saker. Hon satte dock inte förslaget i fokus. Och när det gäller förslaget var hon motstridig. Dels menade Preiz att förslaget knappt ens var ett förslag om förändring eftersom det redan fanns en A-kurs för att språk och en B-kurs för litteratur, alltså redan nu två betyg, dels hävdade hon att om förslaget genomfördes så skulle helheten gå förlorad. Alltså, på en gång det betyder inget, det betyder allt. Det är också märkligt att en facklig ordförande för lärare saknar grepp om hur kurserna i svenska ser ut på gymnasiet när hon går in i en debatt.
     Det var uppenbart att egentligen spelade det ingen roll för Lärarförbundet vad Björklund föreslog, det var vad han inte gjorde som var viktigt.

Björklunds direktiv finns här, och han skriver bland annat:
    ”Utredaren ska särskilt överväga vilket innehåll ämnet svenska ska ha i olika program samt pröva för- och nackdelar med att eventuellt införa två betyg i ämnet svenska, ett språkbetyg och ett litteraturbetyg.”
     Det är allt, och de svåra frågorna är vad betygen ska omfatta. Nyheten blev det man kände igen, jag är mer nyfiken på hur man ska olika innehåll och ändå likvärdighet.

Det argument jag kan se för ett betyg är att språk och litteratur på integreras, men det går att göra ändå. Martin Sandberg på Svenslärarens blogg håller inte med mig. Och visst är det så att saken mycket handlar om symbolvärlden, och visst må Björklund vara nostalgisk, frågan är vad som kommer ut av det hela till slut.

Egentligen finns det inget svenskämne; en rad undersökningar har visat att vad som sker i det ena klassrummet inte är likt vad som sker i det andra. Ämnets ambitioner och mål är för stora för vad som får rum under 2 gånger 85 lektioner. Lärare väljer, och de väljer olika.

Egentligen är alla ämnen svenska. I alla ämnen arbetar man med tanke och språk för att få grepp om fenomen i världen – man söker information, man bearbetar, man presenterar. Hur ska jag säga? Hur ska jag skriva? Vilka argument har jag? Vilka skäl finns det? Frågorna är desamma i alla ämnen! Och det är den språkliga kompetens som är viktig för vidare studier. Egentligen skulle det räcka med ett betyg på gymnasiet – svenskbetyget.  En grundbult i det system vi har, är kursplanerna inte ska innehålla innehåll, så tanken borde inte vara så främamnde för de flesta.

Björklund vill med sitt förslag få fler att läsa klassiker. Förslaget kommer inte att revolutionera skolan, men det har sin poäng att den politiskt ansvarige tycker till. Det är bra att regeringen säger vad som är viktigt.

Det är ett misslyckande för skolan att de flesta gymnasister inte får ut något av Strindberg. Kring detta finns pedagogiska svårigheter, men om ambitionen om att elever ska kunna ta till sig författare som Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, Hjalmar Bergman, Eyvind Johnson, Harry Martinson, Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg bör det inte råda någon tvekan. Tanken om en kanon ses av en del som något reaktionärt, men den kanon som är tänkbar är radikal och ifrågasättande. Kärnan i den europeiska litteraturen har varit kritisk och upprorisk.

Skolan måste välja vad man ska undervisa om, och lärare måste ta ställning till vad som är viktigt. Folkpartiet har föreslagit att det ska finnas en kanon. Det är bra. Strindberg är djupare, en skickligare författare än Liza Marklund eller för den delen Björn Ranelid. 

Som lärare utövar jag makt, något jag måste erkänna, men inte kommer undan. Därför  måste ha skäl för det jag gör och ge skäl, skäl som kan ifrågasättas och kritiseras. De flesta lärare är tysta – tystade eller fega? Det finns alltid en kanon, först när man erkänenr det blir den möjlig att diskutera.

Det finns de som menar att svenska mer borde handla om ordkunskap och facktextsläsning, och de har fog för sina tankar. Eleverna har i dag sämre ordförråd än förr, de läser sämre än förr. De har svårt att klara det högskolan kräver. Jag tror Björklunds förslag i det perspektivet kan stödja litteraturläsningen. Se Lars Melin, Åke Pettersson och Anders Lexelius i Sydsvenskan.

Vi har också en debatt om litteraturvetenskapen på kultursidorna. Forskningen tycks poänglös. Här finns flera förklaringar, en är att man förlorat fotfäste i världen i sitt anammande av kulturteorier och postmodernism. Man hävdar att allt är relativt – och blir irrelevant.
      Litteraturvetarna självtvivel har smittat av sig på gymnasiets svenskämne.
      Går man djupare så är det kanske den kvalificerade litteraturen som förlorat sin kraft att tala till folk. Nyligen läste jag parallellt Philip Roths Exit Ghost och Kunderas Ridån senaste böcker, och båda är en sorts sorgesång över en litterär, historisk dialog och ett tankeverktyg som går förlorat. Återstår litteratur som underhållning

Det som slog mig under min diskussion med Eva-Liz Preiz är hur trött jag är på lustläsningsmantrat. Snacket om lusten att läsa har förstört skolans läsning. Ingen läser längre på allvar. Ingen orkar arbeta med texter. 
    All läsning är inte väsentlig, mycken läsning är förströdd förströelse. Man kunde lika gärna titta på tv eller påta i sin trädgård. Dagens uppsjö av deckare kan vara bildande, men ofta är läsningen av dem bedövande och sövande.

Betoningen av att det är viktigt att läsa i sig är i sig förödande. Det väsentliga är vad man läser. Det man läser ska säga en något! Annars kan det kvitta.