Archive for november, 2007

Från första till sjunde plats – fyrors läsning

november 28, 2007

I dag publicerar Skolverket en internationell studie om fjärdeklassarnas läsförmåga. Den är fortfarande god, men har sjunkit relativt andra länder. En slutsats är att den grundläggande inlärningen fungerar bra, ja, fler kan läsa innan de börjar ettan och många får stimulans i förskolan, men sedan fördjupas och utvecklas förmågan inte särskilt väl. De bästa blir också sämre; gruppen drivna läsare som läser mycket minskar. ”Det är andelen starka och mycket starka läsare som minskat de senaste fem åren. Färre elever klarar mer avancerade läsuppgifter.”    När man läser, läser man också kortare texter. Nya medier har förändrat lässätt även för de som läser en hel del. Undersökningen visar också att läsning och samtal om böcker ökat i de första klasserna, men att undervisningen i läsning och lässtrategier är mindre omfattande än i många andra länder. Läsning är ofta något individuellt och utmanas sällan.

 

Skolverkets pressmeddelande med pdf. Rapporten är värd att fördjupa sig i – också för att den ger en bild av skolan.
SvD nyhetsartikel   GP nyhetsartikel DN nyhetsartikel
PIRLS hemsida

 

Skolan har sällan talat mer om läsnings vikt, men är skolan dålig på att stödja läsningens utveckling, själva förmågan står sällan i centrum. Man låter mer eleverna göra vad de vill med sin läsning, istället för att stödja och puffa dem djupare in i texterna nöjer man sig med en ytlig, individuell läsning. Man talar gärna om förståelse men klarar inte av att pröva den.

 

Jag anser att rapporten bekräftar min skepsis mot två inflytelserika föreställningar inom skolan – den att läsning i första hand handlar om att locka med lust och den att individualiserat arbete och läsning är effektivare än mer kollektiva undervisningsformer. Brister i läsningen beror också på skolans brister.

 

Läsningen borde få större plats i skolan. Själv tycker jag att man gott kunde avskaffa alla kurser och sedan låta eleverna på gymnasiet läsa hundra böcker. Man borde inte bara läsa skönlitteratur utan också populärvetenskap. Fria studier för bildning vore något för gymnasiet istället för den nuvarande trenden mot grundskolefiering.

 

Det finns massor som kunde göras. Själv arbetar jag just med Färdlektyr, trafikföretag publicerar varje år noveller i ett häfte som ges gratis till alla elever. Varför gör förlagen inget sådant? Varför publicerar man inte antologier med utdrag ur nya romaner? Varför säljer man inte pocketböcker för en tia till skolorna? Varför publicerar man inte kring material?

 

Tidningsvärlden har sitt Tidningen i skolan, och de har gjort mer för att ge eleverna insikter i berättandets konst än alla skönlitterära förlag tillsammans. Varför har vi inget boken i skolan?

 

Och skolmyndigheterna! Visst finns klassiker utgivningen, men man borde göra mer. Varför skapas inte hemsidor? Varför anställs inte konsulter? Varför stimuleras inte läsning? Varför får lärare inte hjälp? Varför byggs inte system som hjälper lärare hjälpa varandra?

 

———————————————————-

 En fin sammanfattning av vad som bör vara en utgångspunkt finns i rapporten:

”Bland annat visar Judith Langer (1999, 2004) i en

stor studie av skolor i USA att undervisningen i klasser i vilka eleverna klarar uppsatta mål på ett bättre

sätt än förväntat karaktäriseras av följande:

• färdigheter som ska läras är integrerade i en helhet, men studeras också separat i väl strukturerade

undervisningssammanhang

• förberedelse av prov och test är integrerade i den reguljära undervisningen

• tydliga kopplingar görs mellan ämnen i skolan och ämnen utanför skolan och till elevernas

egna erfarenheter och deras erfarenheter från andra lektioner och tidigare erövrade kunskaper

• metakognitiva strategier för hur man tänker, hur man planerar och organiserar sitt arbete osv.

lärs ut på ett tydligt sätt

• när eleverna uppnått ett mål och lärt sig det som ska läras, för läraren dem vidare in i en ännu

djupare förståelse och genererande av ytterligare nya tankar och idéer

Den här formen av undervisningen kallas ”high literacy”-undervisning. I de skolor där eleverna inte klarar

uppsatta mål på ett bättre sätt än förväntat eller där de klarar dem sämre än förväntat, är undervisningsprogrammen

oftast antingen endast funktionaliserande eller endast formaliserande.” (sidan 117)

Mobbning på gymnasiet

november 26, 2007

Mobbning är också en av paradoxerna i skolan. Engagemanget i skolan mot mobbning är stort, särskilt i de lägre årskurserna pratas det mycket om att man ska vara en god kompis. Ändå tycks det som problemen blir större. Det är som att pratet om att vara vänlig gör barn ovänliga. Jag undrar om inte förväntningarna är för stora – och om inte känsligheten för kränkning blivit större. Barn är nog skörare idag.

    Ett svårighet är att skilja på konflikter och mobbning. Mobbning handlar om att starkare förföljer svagare.

    Barns umgänge är fyllt av konflikter, och ofta lär de sig genom dem vad som är acceptabel och vettigt. Och det finns gott om tillfällen att bli besviken, sårad, ledsen. Man säger lätt sårande saker, och man tänker inte på att när man själv säger nej till anda så man dem ledsna.

    För de flesta handlar vardagen om att får var med eller inte vara med. Och här finns en svårighet man måste få välja vem man leker med och samtidigt måste alla få vara med. Att ställas utanför är bittert, och de som utesluter har inte gjort något.

Mobbning i Helsingborgs gymnasier togs häromdagen upp i Helsingborgs Dagblad. Skolorna får IG. Eleverna är inte nöjda.

   Vad göra? Förvaltningen anbefaller ett program – Olweusmetoden. Bland lärare muttras det om politikerna verkligen ska bestämma en pedagogisk metod. Fast det handlar ju inte om ämnena, och metoden ger ett stort utrymme för den enskilde. Att lärare är professionella borde också handla om att kunna ta till sig metoder och diskutera med varandra hur man bör göra.

Olweus understryker vikten av de vuxnas inställning, och det är nog riktigt. Samtidigt är det ju faktiskt eleverna själva som formar den kultur som råder. Det är de som anger vad som är okej och det är de som betyder något för varandra.

Det är viktigt att se till den sociala situationen i klasserna, och gudarna ska veta att de skiftar och är svåra att påverka. Jag tror också det kan räka med små ingripanden, alla vet ju egentligen hur det bör vara. Med åren har jag också kommit att tro att det mycket handlar om individer.
    Lösningen är nog ofta också att inte prata för mycket om mobbning utan att hitta vettig undervisning.

Recension Karen Armstrong

november 22, 2007

Recension i Helsingborgs Dagblad 22-11-2007

Publicerad 22 november 2007 kl 09:39

I Guds namn

Nunnan Karen Armstrong sadlade om och började forska och skriva om religionerna. Nyligen utkom hennes senaste bok ”Världsreligionernas ursprung”. Björn Rosdahl tycker att hennes religion är ganska lik en form av avslappnad ateism.


Karen Armstrong: Världsreligionernas ursprung

Översättning Margareta Brogren
Forum


BOKEN. ”Skelettet ångrar sig, men inte skinnet”, sa en grannpojke häromveckan när han funderade över en dagiskamrat. Han hade klurat en stund, och insåg att vad som sägs och görs inte alltid uttrycker vad som sker inne i människor.
Vi tänker gärna i inre och yttre, men vad som är vad, det är inte lätt när man grunnar djupare. För mänskligheten har det varit en mödosam väg att konstruera de komplexa tankevärldar vi rör oss i, saker som jag, själ, person, medvetande har växt fram över många generationer.

Jag tror en historisk förståelse är viktig för att få fatt i vilka vi är, och jag förmodar att individer i sin utveckling tar sig igenom gamla medvetandeformer.
Hegel har alltid fascinerat mig, och tysk kultur har gett oss föreställningar om världshistoria, världslitteratur och världsfilosofi vilka är utmaningar för vår globaliserande värld.
Hur kan man tänka sig det hela? Hänger allt samman?
Filosofen Karls Jaspers utvecklade kring religionerna en idé om en brytningstid som varit bestämmande för senare religiös utveckling, nämligen axialtiden mellan 800 och 200 år f Kr med en höjdpunkt kring år 500 f Kr. Då utvecklades vår tids stora religioner i Kina, Indien, Persien, Palestina och Grekland. En rad tänkare som fortfarande läses formulerade idéerna – Platon, Konfucius, Buddha, Jeremia och många fler.
Jaspers urskiljde framväxten av ett reflekterande och historiskt medvetande, en ökad känsla för mänsklig sårbarhet, en åtskillnad mellan vardag och något som överskrider mänsklig fattningsförmåga, en skeptisk hållning till försök att definiera det outgrundliga samt ett arbete med texter för att tolka tillvaron.

Karen Armstrong har blivit omtalad som nunnan som övergav klostret för att forska och skriva om religionerna, och resultatet har blivit en rad böcker som gjort henne till dagens främste försvarare av religionen och uttolkaren av de stora religionernas väsen.
För den som vill sätta sig in i kinesiskt, indiskt, grekiskt och judiskt tänkande och religion är hennes bok Världsreligionernas ursprung riktigt bra. Armstrong är en suverän sammanfattare, och hon skriver styvt och spännande.

Armstrong ser förbindelser och likheter i de olika religiösa traditionerna, och hennes syfte är att bidra till att en ny global religiös känsla och etik utvecklas genom att lyfta fram de insikter som formulerades för tvåtusenfemhundra år sedan. Vi lever nu i samma sorts övergång och förvirring vid ett tidsskifte som då för länge sedan, och vi bör återgå till de gamle vise för att ta avstamp för en ny tid.
Axialtiden utsträcks hos Arm-strong så att den också omfattar Paulus och Muhammed. Hon använder axialtidens ideal för att kritisera vår tid och fundamentalistiska avarter av religionerna. Idealen handlar om en kritik av egoism och våld, och om utvecklandet av ett eget, personligt ansvar som präglas av den gyllene regeln om att göra mot andra vad du vill att de ska göra mot dig. Hon ser som typisk en ansträngning att gå inåt för att frigöra sig från egoistiska begär och få kontakt med något större.

Två uppgifter anser Armstrong vara centrala i dag; man bör hellre kritiskt granska sin egen tradition än kritisera andra, och man bör agera för att förhindra våld och intolerans. Axialtiden tog avstånd från våld, ja, de bästa vägrade att skada också djur; medkänslan sträcktes bortom den egna flocken. Religionens stora funktion har varit att göra människor snällare och hyggligare.
Till sist blir det etiken som är det viktiga för Armstrong. Gudarna är okända, och egentligen är det etiken som försvarar myllret av religiösa seder och idéer.
Etiken är ursprunget. Man kan fråga sig vad som egentliga är det religiösa i det gemensamma? Behövs religionerna? Etik behöver ju inget religiöst stöd för att vara sann. Och om livet efter döden säger Armstrong inte särskilt mycket, av sådant är hon ointresserad. Hon bryr sig inte heller om metafysiska, teologiska eller filosofiska förklaringar av världen. Vad skiljer till sist hennes religion från en avslappnad ateism?
Axialtiden omfattar hos Armstrong mer än hos Jaspers, och allt som är motsägelsefullt rensas undan. Armstrong sorterar bland axialtidens tankar utifrån någons sorts vision av vad som är tidens äkta ideal. En märklig tankefigur när hon samtidigt säger sig vara skeptisk och misstro förnuftets förmåga att komma till klarhet. Hon förenklar och renodlar för att hitta sitt.

Religioner frodas i dag, det hade man kanske inte trott för en femtio år sedan. Men religioner har för de flesta blivit lättare, även om en del fundamentalister i en reaktion mot modernt lättsinne tar på sig rader av tunga regler. I dag fogar de flesta i väst samman sin egen privata religion av brottstycken från kvasipsykologer, kvacksalvare, hälsoterapeuter, kroppsbyggare, livstilscoacher och en och annan präst. Men Armstrong går lite på tvärs med det lätta, för henne är religion ansträngning, det är något för asketer och grubblare. Hennes hjältar var de som tog avstånd från sin egen tid.

För mig är det intressanta med axialtiden reflektionens födelse, att ett nytt medvetande och en ny självkänsla föddes. Trevande kan man tala om det egna som skelettet, självet, ja, kanske gud, kanske samvete. Reflektionen tar sig också religiösa former, men för mig tycks det som religionen till sist alltid är ett uppgivande av det egna tänkandet och argumenterandet med andra.
Det blir tydligt hos Armstrong, men visst kan man önska att hennes ideal skulle prägla dagens religioner.

Potter förändrar

november 22, 2007

Sydsvenskan har idag en artikel om att Potter påverkat läsningen. Man ställer upp fem punkter.

1 Harry Potter ändrar barns läsning
Ja, barn har läst Potter. Men har det ändrat vanorna i övrigt? Har ungarna blivit läsare, läser de vidare? Nej, jag tvekar, jag vet inte. Många har fastnat någonstans i mitten. Jag tror inte Potters atraktion för de som är unga nu är lika stark som när de första böcker kom.

2 Harry Potter får barn att lära sig engelska
Ja, en del har läst Potter på engelska. Men spelen är nog viktigare.

3 Harry Potter blir kassako för förlagen
Utan tvekan.

4 Harry Potter gör fantasy stort igen
Tja, men förmodligen utan också. Det finns en rad mer fantasifulla och spännande fantasyböcker. Potter är ett uttryck för en trend, inte skapare av den.

5 Harry Potter förändrar barnkulturen i stort
Ja, just Lego har slutat tillverka. Halloween kan kanske ha något med Potter att göra, men … Och inte leker de ungar jag ser runt om mig Harry Potter. Snarare är det tonåringar som tar farväl av sin barndom.

New York Times hade i somras en mer skeptisk åsikt. Potter har inte vänt trenden att unga läser mindre.

Lust kontra fascination

november 18, 2007

”Om man vill att barn ska läsa, måste det viktigaste steget vara att få dem att tycka att det är mödan värt. Att lära sig läsa är lätt; nästan alla barn har ett överflöd av den förmåga som behövs. Det som däremot ofta saknas är skälet till varför det ska göra sig besväret. (- – -) Men ingen forskning jag träffat på nämner fascinationen, något som för mig framträder som läs- och skrivkunnighetens absoluta kärna.”
Kieran Egan, 1995, Berätta som en saga, Runa förlag

En av skolans stora gåtor är varför läsningen minskar och försämras bland unga – trots mängder av läsprojekt och läsengagemang från lärare, trots att vuxna läser mer än någonsin och trots att billiga pocketböcker finns överallt.

Jag misstänker att allt tal om lust kring läsning undergräver lusten att läsa.

Det som lockar i läsning är fascination. Och det är ett begrepp som öppnar utåt, medan begreppet lust sluter inne. I läsningen är det jag läser om som fascinerar och förundrar, jag vänder mig genom boken mot något. De kvittar om det jag läser om är verkligt eller påhittat. Det som sker i berättelsen är att ett skeende har mening, och detta gör det möjligt att se sammanhang i tillvaron. Varje berättelse ger tillfredsställelse genom att bekräfta ett sammanhang.

Att se mening kan vara lusfyllt, och det kan glädja en att känna hur den egna fantasin fungerar. Böcker stimulerar mer den egna fantasin och det egna medskapandet än vad filmer gör. Plus att böcker på ett helt annat sätt gör mig deltagande i berättelserna.

För den erfarne läsaren finns också ett stort mått av lust i att ta till sig ett stilsäkert och utttrycksfullt språk.

Lust handlar bara om mig själv, medan fascination vänder sig emot de andra.

Andrew O´Hagan Be Near Me

november 13, 2007

Andrew O’Hagan ger i Bear near me ett rörande, gripande och vackert porträtt av ett ofullgånget liv. David Anderton är katolsk präst i en nedgången industrisrad. Han är engelskt fostrad, en beläst estet som uppskattar vin och mat, men inte bryr sig riktigt om församlingsborna. Så dras han till några naiva tonåringar som är på kant med samhället, han fascineras av deras tanklöshet, kraft och dålig vanor. En natt kysser han en av pojkarna, och strax blir han centrum i en pedofilskandal.
     Anderton studerade i Oxford under 68, han älskade en kamrat, och sökte sig undan livet i kyrkan. Skildringen av honom är stark.
     Men Anderton står också mitt i tiden. Irakkriget dryftas, och vad som händer med de unga som inte får plats i samhället gestaltas. Det finns en rad starka scener. Språket är vackert, och reflektionerna djupa. En intelligent och subtil bok om vad det är att vara människa.

Jag fascinerades av det ofullgånga hos David liksom av hans estetiska sinnet fostrat av Proust. Skildringen av folks inskränkthet är bra. Och så finns en undran över om litteratur och religion har något att ge idag.

Recensioner:
http://www.nybooks.com/articles/20373
http://scotlandonsunday.scotsman.com/review.cfm?id=1176392006
http://books.guardian.co.uk/departments/generalfiction/story/0,,1853399,00.html
http://living.scotsman.com/books.cfm?id=1216612006

Läsning, Expressen och DN

november 13, 2007

I DN raljerar Jonas Thente om att gårdagens skolläsning nu är utmanande vuxenläsning. Expressens böcker är valda för att de är korta, och förr stod i klassuppsättningar på skolorna. Det är väl det Per Svensson minns från Täby.

Kunskapsutveckling bergsklättring

november 12, 2007

Metaforer formar ofta vår tankar. I skolan jämförs kunskapsutveckling ofta med att bestiga ett berg. Man tar ett steg i taget, och mellan alla mål finns delmål.

Kunskapsskolan har en fin bild med ett berg och en snitslad bana. Man uttrycker sig så här:

”Kunskapsskolan har tydliga långsiktiga kunskaps- och betygsmål. Redan när du börjar i 6:an sätter vi tillsammans – elev, föräldrar och lärare – upp mål för vad du ska ha lärt dig och vilka betyg du siktar mot när du går ut 9:an.
      Hos oss blir inte betygen en överraskning i 8:an och 9:an utan de betyg vi tillsammans bestämt att du skall uppnå. De långsiktiga målen bryts ner till termins- och veckomål som följs upp vid varje veckas handledningssamtal. I planeringen ingår också att ta reda på hur just ditt lärande fungerar – dina lärstrategier för att nå målen. Det kan handla om var du behöver sitta för att få arbetsro eller vilka tekniker som hjälper dig att förstå och att komma ihåg.”

Kunskapsmålen för nian sätts redan i sexan. Hur kan man veta? Här finns inga överraskningar, inga förväntningar om språng. Mål och betyg ses som samma sak. Förhållningssättet är instrumentellt. Ansvaret flyttas över på eleven. Varför har inte skolan som mål att ge alla kunskaper?
     Skolans mekaniska lunk beskrivs som personliga val, som om ens personlighet kom till uttryck i valet av VG och MVG om fyra år.
     Min gissning är att lärandet är väldigt styrt. Den här sortens individualisering kräver ett system av övningar och uppgifter som kan hanteras snabbt och enkelt av coacherna.

Lärande som bergsklättring kombinerar trygghet med äventyr. Men det blir väl varken tryggt eller spännande? Jag ville se berättelser som fångar eleverna och konflikter kring hutr man kan se på saker och ting.

Värdering av prestationer

november 12, 2007

Marielouise Samuelsson skrev i Sydsvenskan  (071109) en krönika om skoldebatten, och gjorde några kommentarer.

”Barn begriper på gott och ont tämligen tidigt att man inte kommer undan att värderas ut-ifrån sina prestationer. Detta förmedlas ständigt, via exempelvis idrott och via TV. Betygsfrånvaron är inget skydd mot den insikten, tvärtom. Aldrig har man betygsatt skolbarn i så liten utsträckning som i dagens skola, samtidigt är barn märkbart framgångs- och karriärstressade från tidig ålder.”

Det finns en märklig ångest kring bedömningar. Hanteringen är paradoxal. Man försöker undvika bedömningar och gör elever mer stressade. Samuelsson ser en likhet med familjen, och där är hon något väsentligt på spåren.

”Kanske handlar betygsskräck om att man faktiskt uppfattar skolan som en förlängning av familjen, en intimsfär där betyg naturligtvis skulle vara något apart. Och många skolor påminner beklämmande mycket om dysfunktionella familjer, det får liksom inte komma ut att det tar en halvtimme att få så pass tyst i klassen att läraren hörs, det får inte komma ut att lärare står handfallna inför mobbning, usla resurser och byggnader som är så slitna att de aldrig skulle duga som arbetsmiljö för enbart vuxna.
    Kanske är därför motståndet mot betyg i någon mån kompensatoriskt, att barnen inte skall behöva stå ut med betyg också. Somliga ur dagens vuxengeneration är ju också närmast vettskrämda för att vara den som gör barn ”ledsna”. Vilket leder till bisarra strategier som att alla syskonen får lika fina presenter när ett av barnen fyller år, så att ingen skall känna sig utanför. Till priset av att födelsedagsbarnet fråntas chansen att denna dag känna sig speciell. Sådan vuxensnällhet handlar sannolikt mer om att barnen skall bekräfta föräldrarna (som snälla) istället för tvärtom.”

Ulf Carlsson tillbaka i skoldebatten

november 12, 2007

Under flera år har Ulf Carlsson skrivit engagerade insändare på Helsingbors Dagblads insändarsida Min mening. Jag och min kollegor har undrat över hans texter. Finns han? Menar han allvar? Är det ironi? Så tog han avsked från debatten, men återkommer nu. Tyvärr bara i den tryckta tidningen. 

”Dags för nystart i skolpolitiken Jag tycker det känns bra att många sossar nu äntligen drabbats av  ftertankens bleka krankhet vad gäller skolans utveckling. Partiledningen är ju annars på väg att köpa hela den björklundska skolideologins reaktionära inriktning mot sortering, kontroller och ytkunskaper för att vinna tillbaka väljare och sälja ut sin egen syn på utbildning och demokratisering av skolan. Det går dock inte att skylla varken allians eller opposition på elevernas eventuella misslyckanden. Vad politiker i allmänhet egentligen missat sedan mitten av 90-talet har varit att följa upp skolornas implementering av läroplanens mål, demokratiseringssträvanden, kunskapssyn och bedömningskriterier, vilket hade löst många ordningsproblem om de hade infriats.”

Allt är lärarnas och skolledarnas fel som fegt och slött inte förmått följa styrdokumentens intentioner – eller som inte velat. Nog sant, men jag saknar den möjlig ironiska läsning man förr kunde göra av Carlsson, en läsning som blottade paradoxerna i skolsystemet.

Carlsson gör en riktig observation, den poitiska skoldebatten har inte tagit till sig skolans språk, man använder ständigt begrepp från förr. Fortfarande tror också många elever att de går i första ring. Det hela säger också något om pedagogernas förmåga att nå ut till elever, föräldrar och allmänhet. Man talar en sorts nyspråk för dem.

”Att heller ingen ansvarig reagerat mot den ålderdomliga terminologi som fortfarande styr tal och idéer i skoldebatten är egentligen också en konservering av förgångna tiders ideal. Det går inte att uppdatera skolans värld, om man fortsätter använda bortlagda begrepp som stadier, årskurser, läxor, kvarsittning, inhämta kunskap, bedriva undervisning, gymnastik, sommarlov och andra benämningar som låser tankarna till en passerad skolvärld.”

Källa: Helsingborgs Dagblad 2007-11-10 Ulf Carlsson| | |lärare, Helsingborg Sektion: AMin mening – Sida: 32