Archive for februari, 2008

Krönika: Pedagogiska paradoxer mellan Kant och dagens skola

februari 23, 2008

Publicerad Helsingborgs Dagblad 20 februari 2008

Otaliga är de föredrag jag hört mot slutet av gymnasiet då elever velat tala om sanningen om skolan, och så har en del berättat om hur de googlat i stället för att läsa obligatoriska romaner, hur de fått massor av hjälp med att skriva hemtentor och om hur de fuskat och fjäskat sig fram.
Och jag har hört tal om hur trist det varit att plugga in meningslös fakta, och jag har hört om hur tröstlöst det varit att skriva självständiga arbeten. Både det ena och det andra kan lätt vara själsdödande
reproduktion.
Man värjer sig gärna mot skolan, ingen trivs med att tvingas göra saker. Och samma sak också utanför. En gång inledde en elev ett prat om en bok han gillade med att berätta om de fjorton böcker, som välmenande nära och kära gett honom till jul och födelsedagar, vilka ännu stod olästa hemma i bokhyllan. I många och långa år hade böckerna och förväntningarna varit en rejäl börda.
Varför har vi skolor? I grunden är det för att det är besvärligt att lära sig läsa, räkna och skriva. Det kommer inte naturligt, det kräver ansträngning. Skolans uppgift är att föra kunskapsarvet från generation till generation.

Det finns paradoxer inbyggd i all skolverksamhet. Man ska ta till sig andras kunskaper och göra dem till egna, samtidigt som man ska forma sig själv i förhållande till andra. Genom att följa regler och lära känna gränser ska man lära sig vara fri och självständig. Med tvång ska man fostras till frihet.
Mycken kunskap är sådan att först när man behärskar den förstår man värdet av den, men samtidigt vet vi att lär man sig bäst om man förstår poängen med ämnet. Man förväntas likt Münchhausen dra upp sig själv ur sjön.
Pedagogikens paradox kan beskrivas som att man ska bli vad man redan är. Platon löste problemet genom att säga att man redan visste vad man kunde lära sig, och en hel del modern pedagogik jobbar efter en sådan modell. Man tror sig dra fram kunskap genom dialog. I dagens skola arbetar man ofta med eget arbete, den egna lusten att lära förväntas driva eleven att överskrida sin egen förmåga och nå djupare förståelse av sammanhang. Men ofta går det i stå. Problemet är att sådan pedagogik redan räknar med att eleven äger det som är skolans mål – självständighet och omdömesförmåga.

Att skolans paradoxer blivit tydligare har gjort att man världen över sett ett ökat intresse för Immanuel Kant. Hans bok från 1803 ”Om pedagogiken” kom nyligen i svensk översättning av Jim Jakobssonpå förlaget Daidalos. ”Människan är den enda varelse som måste uppfostras”, konstaterar Kant i den första meningen. Tänkande och kultur gör oss till människor, och det är saker som handlar om lärande. God uppfostran är ett centralt projekt för Kant; den ska göra människor bättre än de varit, den ska göra dem självständiga och den ska skapa fred och välstånd.
Kant kan tyckas sträng och allvarlig, och hans fördömande av onani och
romanläsning gammaldags. Men också i det finns något, i sig är väl varken onani eller romaner skadliga, men visst är vår tids myckna porrsurfande och konsumtion av såpor på tv eller i romaner uttryck för en tid som inte riktigt trivs med sig själv.
Kants styrka är att han har grepp om människors bräcklighet och egoism samtidigt som han ser deras förmåga att bli självständiga, förnuftiga och moraliska. Kant kopplar samman frihet och disciplin, och i det är han riktigt intressant. Begreppen ses ofta som motsatser, men med lite eftertanke kan man inse att frihet kräver självdisciplin och omdöme. Alternativet är att man är slav under inre och yttre impulser.
Kant understryker att man måste fostra, men samtidigt ser han att den vuxne inte kan ta över barnets eget formande av kunskaper och omdöme. Kadaverdisciplin skapar inte människor som kan tänka själva. Barnet måste efterhand ta ansvar. Och omdömet utvecklas genom diskussioner med andra och genom skapandet av en gemensam förståelse. Jag tror mycket av dagens problem med skolan handlar om hur man tänker skola. Och jag hoppas utbildningsdepartementet beställt ”Om pedagogik”. Ett perspektivskifte behövs. Till sist handlar det om omdöme och klokhet både i klassrummet och på departementet. Regler är bara början. Och en skola med alltför många regler är en usel skola. Så paradoxalt nog bör man läsa pliktetikern Kant.

Björn Rosdahl

Linderborg om Zaremba

februari 23, 2008

Man kan säga att Zaremba är något viktigt på spåren när han hävdar att begreppet kränkt har blivit ett vapen för den enskilda individen som ersatt den kollektiva ilskan. Det är resultatet, en draksådd, av en postmodern identitetspolitik som Zaremba angriper från höger men som man lika gärna kan attackera från vänster. Men han är ute efter något annat.”

 

Detta viktiga visar sig längre ned i artikeln.

 

”Jag tror Zarembas verkliga ärende är större, och samtidigt hans gamla vanliga: Att håna idén om jämlikhet. Han låtsas, än en gång, ställa sig på den svages sida (på så vis får han ett tyst ängsligt bifall även av vänstern) – i syfte att slå mot välfärdsstaten och demokratin.”

 

 

Lindborg argumenterar med rätta om att man bör läsa Zaremba med skepsis. Men så när hon höjer allt till storpolitik så blir det hela det gamla vanliga svart-vita. Det var väl bra att Zaremba skrev.

 

Åsa Linderborgs kritik i Aftonbladet

Zarembas kränkningar

februari 23, 2008

 

Under de senaste åren har man allt oftare hört folk säga att de känner sig kränkta, bagateller kan utlösa starka reaktioner.  Dagens Nyheters Maciej Zaremba har i en artikelserie om kränkningar på Lärarhögskolan i Stockholm försökt förstå sig på fenomenet.

    Det har blivit en läsning om bedrövliga förhållanden, det är märkligt att skolan inte kunnat agera bättre. Lärare har utsatts för stor press, och de som känt sig kränkta kan man inte annat än tycka synd om. Tragiskt.

    Här finns en hel del som har att göra med jämlikhetspolitikens överdrivna löften. Om man identifierar sig som utsatt så har man förväntningar om rättvisa som gör en arg och kränkt när de inte infrias. Men hur skulle de kunna upplösa konflikter och konfrontationer mellan människor?

    Den som är kränkt känner sig orättvist behandlad. Det som gör det hela svårt är ett filosofiskt fenomen – det postmoderna gör att alla föreställningar om rättvisa förflyktigats. Det finns för den postmoderne bara tolkningar och övermakt. Man väljer själv sin identitet och sina sanningar, och eftersom man sedan inte kan argumentera så känner man sig kränkt.

    Det finns hos den postmoderne en förväntan om att man har rätt att tycka vad man vill. Man ser demokrati inte som ett sätt låta motsättningar regleras genom argumentation, utan som en rätt att få ha vilka åsikter man vill oavsett om de för andra är sanna eller falska. Självfallet ska man få han vilken åsikt man vill men man ska också kunna tåla andras kritik.

     Den rättsliga idén om att den kränktes eller mobbades egna upplevelser ska gälla för frågan om man är kränkt eller inte tar tag i den undertrycktes upplevelser och ger ett erkännande. Och det kan vara värt att höra för den som mobbar eller kränker. Men det kan inte sluta där – och det kan inte få bli rättsskipning av det. Frågan om sanning måste ställas och ställningstaganden måste kunna försvaras.

     Kränkningen är kanske den svages känsla inför bristande makt. Men det är också utopismens skrämmande frånsida. Det uttrycker en subjektiv, egocentrisk tro på att samhället kan vara perfekt – precis som man själv hoppas vara men inte är.

 

Kränkningen är vår tids typiska sjuka. Och i den gömmer sig aggression, våld och terrorism.

 

Lärarhögskolans förra rektor Ingrid Carlgen sa hos Zaremba att hon förväntade sig unga arga och fick unga kränkta. Hon är besviken, och det är en spridd besvikelse. Frågan är vad vi gör med denna kränkta ilska?

 

Nå, och högern och vänstern träter på sina bloggar om vem som orsakat kränkningsfenomenet.

 

Maciej Zarembas artiklar

Regeringens betygsförslag

februari 11, 2008

Regeringen har föreslagit fler betygssteg, och som lärare kan jag tycka att det gör arbetet lättare. Man kan vara mer nyanserad, fast gränsfallen att fundera över blir naturligtvis fler.
      Om betyg kan man tycka mycket, men det håller skolan i gång, och utan dem så skulle nog inte så många anstränga sig i skolan. För mig är dock det viktigaste omdömen om kunskaper och förmågor och elevernas förståelse av vad och hur mycket de kan. Man behöver vara specifik för att stimulera lärande. Fokus på betyget kan försvåra förståelsen av det man verkligen måste kunna. Men utan går det inte.

De svenska betygen bygger på kriterier, och gudarna ska veta att dessa ofta är motsägelsefulla och illa skrivna. Det låter bättre när man pratar om dem än när man pratar med dem.

Björklund har nu gått ut innan betygsutredningen publicerats, och det ska komma någon sorts departementspromemoria (något fram kompromissat, kanske). Skolverket ska skriva kriterier, men eftersom man tidigare bett lärarna lokalt skriva kriterier och det fanns med i senaste förslaget för gymansiet så mejlade jag och frågade hur det skulle bli. Anna Neuman som är pressekreterare svarade:

Nationella betygskriterier ska finnas för betygsstegen A, C och E enligt förslaget. Mellanstegen ska då ges till den elev som har uppnått kriterierna för det underliggande steget och en övervägande del av kriterierna för det överliggande steget.”

Skönt, vi lärare slipper det svåra arbetet att formulera kriterier för mellannivåerna. men visst är det svagt att man på centralt håll inte klarar av det, och jag misstänker att svårigheterna har att göra med att det egentligen inte går.
     En tanke i förslaget är att bara några få borde få A, då kan man tycka att det vore angelägnare att formulera B, som berör de flesta som får MVG idag.
     Hur ska likvärdigheten garanteras? Hur många saker ska man ha klarat av på den högre nivån? Vilka saker? Ska här finnas någon norm överhuvudtaget?
     I grunden tror jag svårigheten handlar om att man blandar steg och skala. Kriterierna skrivs ofta som om man uppnått en sorts insikt eller förmåga, medan betygen ses som en en linjär företeelse. Och så försöker man bygga in trappsteg på en brandstång.

Regeringens förslag
DN om förslaget
Ledare i DN Kloka resonemang.
SvD om förslaget