Krönika Det viktiga är att budgeten går ihop

mars 11, 2008

Björn Rosdahl om hur pengarna styr skolarbetet


KULTUR. ”Vet hon inte att London ligger i England?” Min åttaåring var chockad av tjejen i Klass 9A. Jag är mer luttrad. Jag har haft gymnasister som varken kunnat peka ut Afrika eller Amerika — eller för den delen Ängelholm — på en karta. Vad folk inte lär sig väcker lika många frågor som vad de lär sig. Hur kan man undgå att lägga märke till att London ligger i England? Man måste ha hört det tusentals gånger. Hur går det till?
Att lära sig saker är dock inte lätt. Hur ofta har jag inte försökt lära mig fågelsånger från skivor, försökt minnas namn på och typiska drag för vadare från fågelböcker och försökt se skillnad på havsörn och kungsörn i flykt över fälten vid Stureholm. Allt trögt, trots att jag vill lära. Inte räcker det med en genomlyssning eller en genomläsning. Inte räcker det med motivation. Det krävs förklaring och ansträngning.

Lärande förhindras ofta av att man gärna håller fast vid sina gamla föreställningar. Man ser och hör inte det nya som sägs. Man lägger inte märke till det man inte förstår, och man märker bara det som bekräftar ens egna fördomar. Den livliga debatten kring ”Klass 9A” bekräftar i sig att man gärna läser in det man själv vill se. Åsikterna är många, och ibland undrar jag om det är samma program vi sett. Lärarna på tv är skickliga, om än inte märkvärdigt duktiga. Själv tänker jag på hur mycket bättre lektioner jag skulle kunna hålla om jag tillsammans med andra lärare bara hade en enda klass. Hur mycket bättre skulle jag inte kunna göra mina saker?

Jag tror, precis som den lite självgode matteläraren Stavros Louca, att skolans brister mycket handlar om bristande undervisning. Och jag tror skolan skulle lyckas lära ut mer om lärare undervisade mindre. Helsingborgs gamle förvaltningschef, Leif Olin, skrev nyligen en insändare utifrån lärarna i ”Klass 9A”. Han ansåg lärare borde kräva att få undervisa mer. Har han inte sett villkoren för lärarna i tv-serien? Olin tror det är lätt att undervisa. Man läser några år på lärarhögskolan, och sedan kan man hålla på timme ut och timme in och dra det man lärt sig en gång. Man behöver inte tänka igenom vad man gör, hur man gör det eller varför man gör det.

Visst varierar lärares skicklighet, och visst har facken en tendens, som Olin skriver, att säga att alla med examen är lika skickliga. Men förklaringen till att man in skolan inte intresserar sig särskilt för lärandet är den ekonomiska styrningen av den kommunala skolan. För systemet är undervisningens kvalitet likgiltig. Det viktiga är att budgeten går ihop – och i någon mån att det inte sätts för många IG. Lärare är alltid betydelselösa, de fyller ett pass i schemat oavsett om de är bra eller dåliga. Ekonomiskt bäst är unga, obehöriga och vikarierande lärare.

Helsingborg har ganska få lärare i sina skolor, och på privatskolorna har man normalt än färre. Enklast drar man ner antalet lärare genom att ha lärarlösa lektioner, ämnesövergripande studier och eget arbete, och detta är orsaken till att friskolor och kommunpolitiker så gärna talar om elevers eget ansvar och om självständigt arbete. Det handlar om pengar – och vinster.
Lärartätheten har sjunkit i svenska skolor och det har direkt lett till sänkt kunskapsnivå menar Peter Fredriksson och Björn Öckert i en rapport som kom vid årsskiftet från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering. Något att läsa för ansvariga? Man får – vem trodde något annat – vad man betalar för.

I höstas var jag på en informationskväll på Kunskapsskolan, och rektorn berättade stolt att det var en skola som gav valuta för där var lärarna med eleverna nästan hela tiden. Lärarna behövde inte förbereda sig eftersom alla kunskaper och uppgifter fanns i ett datanätverk. Förutom att spara på lärare sparade man på läromedel. Allt liknande en slimmad industriproduktion, och läraren hade reducerats till coach som det heter i nypedagogiken; det vill säga till en motiverande, tjatande kontrollant och tidsstudieman.

Åh, du nya, sköna skola. Men skolan dör när lärare inte vet varför de gör något utan bara administrera uppgifter och katalogiserar resultat.
Förutom det ekonomiska motivet till att självständigt arbete spritts är väl en orsak att det är bekvämt för lärare och elever. Och det kan väl vara bra, trivsel är viktigt. Det finns dock en rad studier som visar att eget arbete, individualisering och självstudier knappast är särskilt effektivt lärande.
En konsekvens av den vitt spridda individualiseringen är att ansvaret flyttas över på eleven – varje misslyckande är ditt eget fel. Egentligen frodas en skolkultur som är på tvärs med läroplanens demokratisyn och på tvärs med vad vi vet om att lärande stimuleras av kollektiva och kooperativa arbetsformer.
I tv syns inget eget arbete. Där är drill och dialog. Gott så.

Björn Rosdahl
bjorn.rosdahl@helsingborg.se

5 svar to “Krönika Det viktiga är att budgeten går ihop”

  1. Ulf Carlsson Says:

    Hej, Björn!
    Jag har skrivit kommentarer till din artikel i HD men inte fått dem publicerade. Varför fattar jag inte. Kanske för att du har blivit något av en ikon som man inte får kritisera, uppburen och beundrad bland kollegor och elever?
    Väl bekomme! Även jag fascineras av dina skriverier och reflektioner, men jag köper inte allt. Din kampanj mot individualisering och ”eget arbete” t. ex. smakar allt för mycket av lärarfackligt och kollegialt kryperi. Du förgudligar Läraren som den ende som kan sköta inlärningsprocesserna, den enda som vet vad som är rätt och fel. Kanske du är rädd att tappa din status i lärarrummet och din position i undervisningssituationen. Det är förståeligt och mänskligt men ett vanligt syndrom. Skolan är lärarnas, basta!
    Ditt korståg mot individualiseringen är tyvärr ett utmärkt stöd för dem som vill kollektivisera lärandet igen, avhumanisera det och göra det kvantifierbart och tabellvänligt. Vill du det?
    Hoppas du i stället kommer att plädera för att balansera individuell och kollektiv pedagogik och inte bara förorda ”drill och dialog” (på lärarens villkor?). Bäst vore väl om du (som jag) vågade hävda ansvarsdelningens och reflektionens positiva inverkan på lärandet. Både för lärare och elev.

    Vänliga hälsningar
    Ulf Carlsson

  2. rosdahl Says:

    Visst, ansvar och reflektion är bra för lärande, och allt lärande är till sist individuellt. Fast utan kollektivet går det inte.

    Jag hoppas lärare begriper sig på sina ämnen bättre än sina elever, och att de reflekterat mer över lärande än sina elever. Varför skulle vi annars ha skolor?

    Eftersom kryperi är typiskt för mig så visade jag din kommentar för en rad kollegor, och de var roade och sa det var på pricken. Vad de nu menade med det?

  3. Ulf Carlsson Says:

    Bäste Björn!
    Jag förstår och accepterar din ironi. Ber om ursäkt för mina plumpa insinuationer. Ibland säger eller skriver jag så´nt jag inte borde. Man biter sig i läppen…
    Kanske är jag skadad av den gruppegoism och kåranda jag upplevt på många skolor, där informella, ofta fackligt aktiva, ledare styrt och ställt med gnällig kritik mot arbetsgivare och politiker, vilka framställts som inkompetenta räknenissar utan förståelse för lärares behov. Egentligen finns inget fog att kritisera dig bara för att du skrivit artikeln ”Det viktiga är att budgeten går ihop”, men kopplingen blev väl för frestande, tyvärr. Jag tänker, när jag läser din kommentar, att du måtte känna dig väldigt säker på din höga status i kollegiet, när du kan visa upp mina dumma antydningar om ”fackligt kryperi”mm och ändå förvänta dig lojala syrligheter om undertecknad snarare än uppriktiga ”mitt i prick”-kommentarer om dig själv. Grattis!

    Givetvis har lärare ”bättre” ämneskunskaper än elever. Problemet är väl att detta oftare stjälper än hjälper. Lärarjobbet handlar mer om att arrangera optimala miljöer för elevernas lärande än att tro att räcker med att visa upp den egna kunskapsmassan. Det är de pedagogiska, metodiska och didaktiska kvaliteterna som kvalificerar lärare. Lärarens ämneskunskaper underlättar visserligen planeringen av lärprocessen men är ingen villkorlig förutsättning. Man kan dessutom fundera över om den ämneskompetens läraren besitter uppfyller samma krav som den kunskapskvalitet som krävs av eleven. I ”värsta” fall har elever med betyg enligt de kriterier och krav som gäller bättre ämneskunskaper än sina lärare! Åtminstone har de bokstavliga bevis på det.

    Jag vill ha en mer flexibel och otraditionell kommunal skola (om nu obligatoriet ska vara kvar, vilket ju kan ifrågasättas). Inte minst måste det till nya organisationsformer för lärandet. De socialkonstruktivistiska teorierna i läroplanen ska inte behöva vila på klassidén utan på att tillfälliga arbetsgrupper kan bildas efter olika behov och förutsättningar. Kollektiva arbetsformer är nödvändiga och effektiva om de utnyttjas på rätt sätt. Däremot hindrar ofta den byråkratiskt sammansatta årsklassen önskvärt kunskapande. Klassen kan, i lyckliga fall, fungera för samhörighet och trygghet, men är i vanliga fall i stället en utmärkt arena för maktkamper, hierarkeier och mobbning.

    Du håller säkert med om att skolan måste hitta en vettig balans mellan kollektiva och individuella arbetsformer, mellan samarbete och egenarbete, mellan lärare och elev. Vi verkar ha fört olika kampanjer, du mot det isolerande ”eget arbete”
    och jag mot det anonymiserande klassplugget. Vi kanske ska skifta uppgift ett tag?

    Lärare reflekterar för lite på betald arbetstid. Det borde ingå i jobbet att disciplinerat reflektera enskilt och i grupp och gärna vara ett fackligt krav. Reflekterar gör däremot många elever, ja det ingår ofta i bedömningskriterierna vid redovisningar! Reflektion skall vara en strukturerad och formulerad skriftlig eller muntlig eftertanke, gärna med en kreativ knorr. Man ska kunna se sig själv i olika sammanhang och ha en idé om utveckling.
    Det verkar som om lärare tänker mycket om jobbet i sin ensamhet, babblar gärna i personalrummet men reflekterar sällan konstruktivt. Snacka om kollektiva arbetsformer! Här finns jungfulig mark att besätta!

    Ulf

  4. rosdahl Says:

    Om en del håller jag med, om annat inte. Visst reflektion behövs, visst man bör experimentera med arbetsformer, visst man kan behöva bryta ämnesgränser.

    Men jag tror att ämneskunskaper är avgörande frö goda resultat, det är de som gör lärare flexibla. Skolans syfte är att lära eleverna om världen. För mig hänger metoder samman med det man studerar, medan mycken konstruktivism och progressivisim är en sorts idealistism. Man tror sig äga en vetenskaplig metod vilken överordnas det innehåll som studeras. För mig blir det mest ideologi.

  5. Ulf Carlsson Says:

    Skolans traditionella kultur gör tyvärr inte ämneskunniga lärare så flexibla som du antyder. Det mesta av kreativiteten fastnar i låsta scheman och grupperingar. Våghalsiga och modiga lärare hamnar snart i kylan och tvingas tillbaka in i det kollegiala och ljumma. Man ska veta sin plats.
    Det finns en idealistisk övertro på pedagogiska teorier, visst, men det finns också ett slags barnatro på skolans mytiska och magiska traditioner och ceremonier. Skolan och lärarna behöver, som i vårdsektorn, en bättre balans mellan vetenskap och beprövad erfarenhet.
    Men först behövs mod, medvetenhet och en vilja till förändring.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: