Archive for september, 2008

Krönika: Pokemon, ungdomen och nätet

september 9, 2008

Publicerad 8 september 2008 i Helsingborgs Dagblad.

Det är fullt hus. Medan jag i min trädgårdsstol läser Henry Jenkins ”Konvergenskulturen” sitter tre grabbar uppkrupna i soffan i dunklet inomhus och spelar Pokemon på sina Nintendo DS. De känner varandra knappt sen tidigare, men nu flyttar de – utan kablar – figurer som de erövrat när de spelat ensamma mellan maskinerna, samtidigt som de samtalar om hur man kan klara olika uppgifter i spelets labyrinter. På vår röda matta spelar min åttaåring och en klasskompis med Pokemonkort. Reglerna är knasigt komplicerade och finns bara på engelska. De måste själva förhandla fram egna. Grannens femåring kommer in med ett antal Pokemonfigurer, och kastar en Pokeboll över golvet, godiset skramlar inuti. Snart låter han figurerna fajtas med varandra i dueller som på tv. Han frågar om dem och alla i rummet svarar med tungvrickande japanskinspirerade namn och reder ut komplexa karaktärsegenskaper.

Henry Jenkins har rätt. En ny kultur finns redan i barnkamrar och vardagsrum. Jenkins är medieprofessor vid MIT och nämner i förbifarten Pokemon i sin stimulerande bok. Hans poäng är att Pokemon är ett uttryck för en ny kunskapskultur, där samverkan är viktigare än skolans krav på självständighet. ”Konvergenskultur” handlar om att olika medier samverkar och att medieföretag verkar inom en rad olika mediekanaler för att sprida sitt innehåll, men också om att användare samarbetar för att själva skapa och bearbeta det som finns i populärkulturen. En sång kan ingå i en tv-serie, finnas i en reklamfilm och i ett dataspel, den kan dyka upp som Youtube-cover och skojas med i filmklipp, komma som ringsignal, ges ut på cd och sjungas på konsert.

De nya medierna ger möjligheter för vanliga människor att delta och skapa. Många unga är kreativa på nätet. Den nya tidens intelligens är kollektiv och det är i spelen barnen förbereder sig för sin framtid. De unga, skriver Jenkins, har blivit jägare och samlare när de gäller kunskap och de njuter av att reda ut saker och se förbindelser. De skapar själva lekar med de gemensamma gestalterna, utvecklar material kring dem och påverkar hur företagen formar sina produkter.

Men det finns problem. Att lära sig tekniker och uttrycksformer tar tid. Intressen nischas. Gemenskaper på nätet kan lätt utesluta de som inte meriterar sig eller inte passar in. Umgänge på nätet kan vara rått och brutalt. Integrationen och interagerandet uteblir, samtidigt som allt mer koncentrerade mediekonglomerat infiltrerar överallt. Ofta utmålas de unga som oerhört datavana, men de flesta är inte särskilt sofistikerade. De nya medierna gör det lättare för talang och vilja att göra sig gällande. Kanske är det de mest försigkomna som formar sin tid. Men om vi vill ha alla med?

Jenkins talar hellre om deltagande än om interaktivitet. Mycket samspel är bara på låtsas. Till sist handlar det också om kring vilket innehåll man samlas. Allt kan granskas och ifrågasättas. Men många – också unga – saknar kritisk läsförmåga när det gäller de nya medierna. Jenkins har i andra sammanhang betonat skolans betydelse för att lära unga hantera nätet. De nya medierna behöver stöd av ett gammalt medium som skolan. Det är dock fascinerande hur mycket barn kan lära sig under sina lekar, jämfört med hur lite de lär sig i skolan. Vi förväntar oss så lite – vi gamlingar.

Björn Rosdahl

Krönika: Underkänt för skoldebatten – entreprenöriellt lärande

september 9, 2008

Artikel publicerad i Helsingborgs Dagblad 2008-06-05.

”Entreprenöriellt lärande”, sa en rektor, ”det är hett, det är nytt, det är grejen!” ”Entreprenöriellt lärande”, sa en annan rektor, ”visst, men det har vi haft länge.”

Helsingborgs skolor satsar på ny pedagogik eller kanske nygammal. Och en kollega muttrade surt om att nu kommer företagarna ta över skolan.

Själv vrickar jag fortfarande tungan, trots att jag har tränat i några månader, när jag ska säga ”entreprenöriellt”. Ordet är ett konsultord, det är till för att sälja idéer och få uppdrag. I sig är det tomt.

Men jag gillar tanken om entreprenörskap. Skolan borde fostra företagsamma människor. Människor som kan och törs göra saker, människor som vågar stå för sina uppfattningar, människor som kan förklara och försvara sina idéer.

Men hur man ska lära ut det är en svår fråga, värd att fundera över. Men de som talar om entreprenöriellt lärande menar något speciellt. Det handlar om lärande genom att göra projekt. Och det är detta som ska vara pedagogiken för hela skolan. Inga andra metoder gives. Kunskap ska vara nyttig, och kritisk förståelse kommer i andra hand.

I dag läses boken ”Så tänds eldsjälar” av Marielle Peterson och Christer Westlund ute på skolorna. Skriften är utgiven av NUTEK. Och det är ett tecken i tiden att ett ambitiöst program för att utveckla skolan drivs av en myndighet för näringslivsutveckling.

”Så tänds eldsjälar” är läsvärd. Särskilt gillar jag hur man tar upp begreppet kompetenser och jag uppskattar att man behandlar elevernas inlärda hjälplöshet (fast det är väl en släng åt staten som curlat för mycket) och att man omdefinierar den dolda läroplanen till att gälla elevernas motstånd mot inlärning. Allt är välskrivet, fast förkärleken för byråkratiska sammansättningar är stor.

Men jag tror inte alls på projektet. Och läser man boken visar det sig att det inte finns något ”entreprenöriellt lärande”. Man har samplat en del populära pedagogiska grepp och så berättar man anekdoter. Som den om den norske läraren som satte sig på en stubbe i skogen och efter några veckor kom eleverna ut till honom med lysande arbeten. Nå, stubbens pedagogik kan nog vara bra ibland, men inte producerar ungarna kunskap av sig själva.

Det entreprenöriella lärandet visar sig vid närmare granskning vara den gamla vanliga progressivismen. Ofta dras en konflikt upp mellan traditionalism och progressivism, och det gamla beskrivs som trist och trögt. Men progressivismen har varit ny och alternativ länge, ja, alltför länge. Åtminstone i hundra år. Man har haft genomslag i läroplaner och i klassrum. Men man har inte levererat.

Progressivismen förenar vänsterlärare, teknokrater inom näringsliv, kommuner och universitetsforskare. Alla möjliga radikaler samlas inom ett paradigm, höger och vänster förenas i en gemensam idealism och lika gemensamma förhoppningar om framsteg. Man vill genomföra ett systemskifte för att det tycks nödvändigt och ofrånkomligt.

Men regeringen är inte riktigt med, ministrar och sakkunniga minns alltför väl sjuttiotalets flum och grupparbeten. I den nya gymnasieutredningen (SOU 2008:27) behandlas entreprenörskap på några få rader, och allt tal om en vidare innebörd än företagande avfärdas.

Dagens läroplaner, som skrevs på nittiotalet, sägs ibland vara präglade av progressivism, men så enkelt är det inte. Instrumentalismen är stark med tusentals mål att uppnå. Värdegrund och demokrati betonas (orden nämns inte i ”Så tänds eldsjälar”). Man återuppväckte också visionen om bildning (inte heller det med i boken). Kunskapssynen i läroplanerna är konstruktivistisk, att elever själva formar sina kunskaper understryks. Men hur det görs sägs det inte mycket om. Det lämnas till lärarna.

OECD, den europeiska samarbetsorganisationen för ekonomisk utveckling, har, när man mäter skolsystemens kunskapsnivåer, sammanfattat de eftersträvansvärda kompetenserna i en vision om en reflekterande medborgare ”a constructive, concerned and reflective citizen.” Det är ett bra begrepp, mycket rikare än entreprenör.

Jag skulle också vilja se mer av reflekterande lärande – och av engagerade elever. Och det når man genom att ha självständiga, egensinniga, kunniga, våghalsiga lärare, ja, lärare som också är förebilder som entreprenörer. Men det entreprenöriella lärandet som i dag lanseras reducerar lärare till coacher och curlare.

Björn Rosdahl