Archive for the 'Artiklar i HD' Category

Krönika: Pokemon, ungdomen och nätet

september 9, 2008

Publicerad 8 september 2008 i Helsingborgs Dagblad.

Det är fullt hus. Medan jag i min trädgårdsstol läser Henry Jenkins ”Konvergenskulturen” sitter tre grabbar uppkrupna i soffan i dunklet inomhus och spelar Pokemon på sina Nintendo DS. De känner varandra knappt sen tidigare, men nu flyttar de – utan kablar – figurer som de erövrat när de spelat ensamma mellan maskinerna, samtidigt som de samtalar om hur man kan klara olika uppgifter i spelets labyrinter. På vår röda matta spelar min åttaåring och en klasskompis med Pokemonkort. Reglerna är knasigt komplicerade och finns bara på engelska. De måste själva förhandla fram egna. Grannens femåring kommer in med ett antal Pokemonfigurer, och kastar en Pokeboll över golvet, godiset skramlar inuti. Snart låter han figurerna fajtas med varandra i dueller som på tv. Han frågar om dem och alla i rummet svarar med tungvrickande japanskinspirerade namn och reder ut komplexa karaktärsegenskaper.

Henry Jenkins har rätt. En ny kultur finns redan i barnkamrar och vardagsrum. Jenkins är medieprofessor vid MIT och nämner i förbifarten Pokemon i sin stimulerande bok. Hans poäng är att Pokemon är ett uttryck för en ny kunskapskultur, där samverkan är viktigare än skolans krav på självständighet. ”Konvergenskultur” handlar om att olika medier samverkar och att medieföretag verkar inom en rad olika mediekanaler för att sprida sitt innehåll, men också om att användare samarbetar för att själva skapa och bearbeta det som finns i populärkulturen. En sång kan ingå i en tv-serie, finnas i en reklamfilm och i ett dataspel, den kan dyka upp som Youtube-cover och skojas med i filmklipp, komma som ringsignal, ges ut på cd och sjungas på konsert.

De nya medierna ger möjligheter för vanliga människor att delta och skapa. Många unga är kreativa på nätet. Den nya tidens intelligens är kollektiv och det är i spelen barnen förbereder sig för sin framtid. De unga, skriver Jenkins, har blivit jägare och samlare när de gäller kunskap och de njuter av att reda ut saker och se förbindelser. De skapar själva lekar med de gemensamma gestalterna, utvecklar material kring dem och påverkar hur företagen formar sina produkter.

Men det finns problem. Att lära sig tekniker och uttrycksformer tar tid. Intressen nischas. Gemenskaper på nätet kan lätt utesluta de som inte meriterar sig eller inte passar in. Umgänge på nätet kan vara rått och brutalt. Integrationen och interagerandet uteblir, samtidigt som allt mer koncentrerade mediekonglomerat infiltrerar överallt. Ofta utmålas de unga som oerhört datavana, men de flesta är inte särskilt sofistikerade. De nya medierna gör det lättare för talang och vilja att göra sig gällande. Kanske är det de mest försigkomna som formar sin tid. Men om vi vill ha alla med?

Jenkins talar hellre om deltagande än om interaktivitet. Mycket samspel är bara på låtsas. Till sist handlar det också om kring vilket innehåll man samlas. Allt kan granskas och ifrågasättas. Men många – också unga – saknar kritisk läsförmåga när det gäller de nya medierna. Jenkins har i andra sammanhang betonat skolans betydelse för att lära unga hantera nätet. De nya medierna behöver stöd av ett gammalt medium som skolan. Det är dock fascinerande hur mycket barn kan lära sig under sina lekar, jämfört med hur lite de lär sig i skolan. Vi förväntar oss så lite – vi gamlingar.

Björn Rosdahl

Krönika: Underkänt för skoldebatten – entreprenöriellt lärande

september 9, 2008

Artikel publicerad i Helsingborgs Dagblad 2008-06-05.

”Entreprenöriellt lärande”, sa en rektor, ”det är hett, det är nytt, det är grejen!” ”Entreprenöriellt lärande”, sa en annan rektor, ”visst, men det har vi haft länge.”

Helsingborgs skolor satsar på ny pedagogik eller kanske nygammal. Och en kollega muttrade surt om att nu kommer företagarna ta över skolan.

Själv vrickar jag fortfarande tungan, trots att jag har tränat i några månader, när jag ska säga ”entreprenöriellt”. Ordet är ett konsultord, det är till för att sälja idéer och få uppdrag. I sig är det tomt.

Men jag gillar tanken om entreprenörskap. Skolan borde fostra företagsamma människor. Människor som kan och törs göra saker, människor som vågar stå för sina uppfattningar, människor som kan förklara och försvara sina idéer.

Men hur man ska lära ut det är en svår fråga, värd att fundera över. Men de som talar om entreprenöriellt lärande menar något speciellt. Det handlar om lärande genom att göra projekt. Och det är detta som ska vara pedagogiken för hela skolan. Inga andra metoder gives. Kunskap ska vara nyttig, och kritisk förståelse kommer i andra hand.

I dag läses boken ”Så tänds eldsjälar” av Marielle Peterson och Christer Westlund ute på skolorna. Skriften är utgiven av NUTEK. Och det är ett tecken i tiden att ett ambitiöst program för att utveckla skolan drivs av en myndighet för näringslivsutveckling.

”Så tänds eldsjälar” är läsvärd. Särskilt gillar jag hur man tar upp begreppet kompetenser och jag uppskattar att man behandlar elevernas inlärda hjälplöshet (fast det är väl en släng åt staten som curlat för mycket) och att man omdefinierar den dolda läroplanen till att gälla elevernas motstånd mot inlärning. Allt är välskrivet, fast förkärleken för byråkratiska sammansättningar är stor.

Men jag tror inte alls på projektet. Och läser man boken visar det sig att det inte finns något ”entreprenöriellt lärande”. Man har samplat en del populära pedagogiska grepp och så berättar man anekdoter. Som den om den norske läraren som satte sig på en stubbe i skogen och efter några veckor kom eleverna ut till honom med lysande arbeten. Nå, stubbens pedagogik kan nog vara bra ibland, men inte producerar ungarna kunskap av sig själva.

Det entreprenöriella lärandet visar sig vid närmare granskning vara den gamla vanliga progressivismen. Ofta dras en konflikt upp mellan traditionalism och progressivism, och det gamla beskrivs som trist och trögt. Men progressivismen har varit ny och alternativ länge, ja, alltför länge. Åtminstone i hundra år. Man har haft genomslag i läroplaner och i klassrum. Men man har inte levererat.

Progressivismen förenar vänsterlärare, teknokrater inom näringsliv, kommuner och universitetsforskare. Alla möjliga radikaler samlas inom ett paradigm, höger och vänster förenas i en gemensam idealism och lika gemensamma förhoppningar om framsteg. Man vill genomföra ett systemskifte för att det tycks nödvändigt och ofrånkomligt.

Men regeringen är inte riktigt med, ministrar och sakkunniga minns alltför väl sjuttiotalets flum och grupparbeten. I den nya gymnasieutredningen (SOU 2008:27) behandlas entreprenörskap på några få rader, och allt tal om en vidare innebörd än företagande avfärdas.

Dagens läroplaner, som skrevs på nittiotalet, sägs ibland vara präglade av progressivism, men så enkelt är det inte. Instrumentalismen är stark med tusentals mål att uppnå. Värdegrund och demokrati betonas (orden nämns inte i ”Så tänds eldsjälar”). Man återuppväckte också visionen om bildning (inte heller det med i boken). Kunskapssynen i läroplanerna är konstruktivistisk, att elever själva formar sina kunskaper understryks. Men hur det görs sägs det inte mycket om. Det lämnas till lärarna.

OECD, den europeiska samarbetsorganisationen för ekonomisk utveckling, har, när man mäter skolsystemens kunskapsnivåer, sammanfattat de eftersträvansvärda kompetenserna i en vision om en reflekterande medborgare ”a constructive, concerned and reflective citizen.” Det är ett bra begrepp, mycket rikare än entreprenör.

Jag skulle också vilja se mer av reflekterande lärande – och av engagerade elever. Och det når man genom att ha självständiga, egensinniga, kunniga, våghalsiga lärare, ja, lärare som också är förebilder som entreprenörer. Men det entreprenöriella lärandet som i dag lanseras reducerar lärare till coacher och curlare.

Björn Rosdahl

Tankens trädgård

mars 3, 2008
Publicerad i Helsingborgs Dagblad 12 december 2007   Glömt lägga in tidigare.

Martin Kylhammar: Livet – en stor sak: Filosofier

Carlssons


BOKEN. Först tyckte jag Martin Kylhammar var lite torr, lite tråkig, men när jag efter första genomläsningen bläddrade runt och återvände till ställen i hans essäsamling Livet – en stor sak så kom jag att uppskatta den alltmer.
Den är en vacker tankarnas trädgård Kylhammar skapat, textraderna är välansade, myllan mellan orden rik, och här finns en hel del för den nyfikne läsaren att skörda.
Kylhammar är förtjust i att odla sin trädgård, den verkliga ger lugn och trygghet, och tankarnas trädgård ordnar tillvaron.
Sin akademiska karriär har Kylhammar utvecklat i Linköping, vilket gett breda perspektiv, och i dag är han professor vid Tema kultur och samhälle, under många år var han chefredaktör för tidskriften Tvärsnitt, och han skriver ofta krönikor i Östgöta-Correspondenten.

I ”Livet – en stor sak” har Kylhammar samlat sådant som intresserar honom. Här finns vardagliga iakttagelser, tankar kring Grönköping, Heidenstam och Böök och reflektioner kring kunskap och demokrati. Kylhammar mest omtalade bedrift är att ha myntat begreppet faktoid (försanthållen felaktighet), och i den nya essäsamlingen utvecklar han begreppets innebörd och ger prov på en nykter, förnuftsmässig hållning när han går till sakerna själva.
Jag gillar Kylhammars idé om seminariet som en modell som borde exporteras från akademin, så borde journalisters produkter och lärares undervisning då och då nagelfaras av opponenter. Kritik är demokratins livsnerv, men tyvärr finns det få former för vettig kritik.

Texterna om yttrandefrihet är kloka och de längre presentationerna av Charles Darwin och nätverkssociologen Manuel Castells är gedigna. Undertiteln ”Filosofier” är snarast en beteckning för en genre: en mindre essä, en betraktelse, en reflektion. Här skriver en intellektuell, visst, men filosof, tja, jag vet inte riktigt om det är rätt ord för denne skribent. Titeln är anspråksfull, men innebär att Kylhammar skriver om det som är intressant i hans liv. Han hoppas dock det ska ha större räckvid och visst har det det.

Björn Rosdahl

Krönika: Pedagogiska paradoxer mellan Kant och dagens skola

februari 23, 2008

Publicerad Helsingborgs Dagblad 20 februari 2008

Otaliga är de föredrag jag hört mot slutet av gymnasiet då elever velat tala om sanningen om skolan, och så har en del berättat om hur de googlat i stället för att läsa obligatoriska romaner, hur de fått massor av hjälp med att skriva hemtentor och om hur de fuskat och fjäskat sig fram.
Och jag har hört tal om hur trist det varit att plugga in meningslös fakta, och jag har hört om hur tröstlöst det varit att skriva självständiga arbeten. Både det ena och det andra kan lätt vara själsdödande
reproduktion.
Man värjer sig gärna mot skolan, ingen trivs med att tvingas göra saker. Och samma sak också utanför. En gång inledde en elev ett prat om en bok han gillade med att berätta om de fjorton böcker, som välmenande nära och kära gett honom till jul och födelsedagar, vilka ännu stod olästa hemma i bokhyllan. I många och långa år hade böckerna och förväntningarna varit en rejäl börda.
Varför har vi skolor? I grunden är det för att det är besvärligt att lära sig läsa, räkna och skriva. Det kommer inte naturligt, det kräver ansträngning. Skolans uppgift är att föra kunskapsarvet från generation till generation.

Det finns paradoxer inbyggd i all skolverksamhet. Man ska ta till sig andras kunskaper och göra dem till egna, samtidigt som man ska forma sig själv i förhållande till andra. Genom att följa regler och lära känna gränser ska man lära sig vara fri och självständig. Med tvång ska man fostras till frihet.
Mycken kunskap är sådan att först när man behärskar den förstår man värdet av den, men samtidigt vet vi att lär man sig bäst om man förstår poängen med ämnet. Man förväntas likt Münchhausen dra upp sig själv ur sjön.
Pedagogikens paradox kan beskrivas som att man ska bli vad man redan är. Platon löste problemet genom att säga att man redan visste vad man kunde lära sig, och en hel del modern pedagogik jobbar efter en sådan modell. Man tror sig dra fram kunskap genom dialog. I dagens skola arbetar man ofta med eget arbete, den egna lusten att lära förväntas driva eleven att överskrida sin egen förmåga och nå djupare förståelse av sammanhang. Men ofta går det i stå. Problemet är att sådan pedagogik redan räknar med att eleven äger det som är skolans mål – självständighet och omdömesförmåga.

Att skolans paradoxer blivit tydligare har gjort att man världen över sett ett ökat intresse för Immanuel Kant. Hans bok från 1803 ”Om pedagogiken” kom nyligen i svensk översättning av Jim Jakobssonpå förlaget Daidalos. ”Människan är den enda varelse som måste uppfostras”, konstaterar Kant i den första meningen. Tänkande och kultur gör oss till människor, och det är saker som handlar om lärande. God uppfostran är ett centralt projekt för Kant; den ska göra människor bättre än de varit, den ska göra dem självständiga och den ska skapa fred och välstånd.
Kant kan tyckas sträng och allvarlig, och hans fördömande av onani och
romanläsning gammaldags. Men också i det finns något, i sig är väl varken onani eller romaner skadliga, men visst är vår tids myckna porrsurfande och konsumtion av såpor på tv eller i romaner uttryck för en tid som inte riktigt trivs med sig själv.
Kants styrka är att han har grepp om människors bräcklighet och egoism samtidigt som han ser deras förmåga att bli självständiga, förnuftiga och moraliska. Kant kopplar samman frihet och disciplin, och i det är han riktigt intressant. Begreppen ses ofta som motsatser, men med lite eftertanke kan man inse att frihet kräver självdisciplin och omdöme. Alternativet är att man är slav under inre och yttre impulser.
Kant understryker att man måste fostra, men samtidigt ser han att den vuxne inte kan ta över barnets eget formande av kunskaper och omdöme. Kadaverdisciplin skapar inte människor som kan tänka själva. Barnet måste efterhand ta ansvar. Och omdömet utvecklas genom diskussioner med andra och genom skapandet av en gemensam förståelse. Jag tror mycket av dagens problem med skolan handlar om hur man tänker skola. Och jag hoppas utbildningsdepartementet beställt ”Om pedagogik”. Ett perspektivskifte behövs. Till sist handlar det om omdöme och klokhet både i klassrummet och på departementet. Regler är bara början. Och en skola med alltför många regler är en usel skola. Så paradoxalt nog bör man läsa pliktetikern Kant.

Björn Rosdahl

Spräng klassrummen! Om Hans Lagerberg: Lärarna

december 7, 2007

Publicerad Helsingborgs Dagblad 7 december 2007

Hans Lagerberg: Lärarna, Om utövarna av en svår konst
Ordfront

Vad är detta för mischmasch? stönande jag medan jag tog mig igenom första kapitlen av Hans Lagerbergs nya bok Lärarna. Vad är betyget för disposition och berättarteknik? Inte godkänt? Med nöd och näppe godkänt? Har de inte råd med redaktörer längre på Ordfront?
   Det börjar med en lite njugg skildring av Lagerbergs farfar, en skollärare i Kumla, något som ger en bild av yrket i början av seklet. Det intresserade mig personligen en smula, min egen farfar måste varit bekant med Lagerbergs i Kumla. Men kunde det verkligen ge andra något? Så följer en skildring av Lagerbergs mors lärarbana, fast när den berättelsen är slut sägs det att det är ljug alltihop. Och så läggs hugskott till hugskott, utvikning till utvikning till dess boken är slut.
Hans Lagerberg kan inte bestämma sig för hur han vill skriva, och han kan inte besluta sig för vad han vill säga. Så han försöker säga allt på alla möjliga sätt.
    Men efter läsningen av boken ändras mitt perspektiv. Kanske är det en melange, det är fint det, istället för en mischmasch. Boken är spretig, men blir den därmed inte ett gott porträtt av en ganska typisk lärare. Hans Lagerberg har kombinerat författandet med lärarjobb, och han känner skolans utveckling inifrån. Det blir en bra biografi över en representativ lärare, en vänsterlärare som vill förändra och ge åt sina elever, som tvivlar på sin egen förmåga och som brottas med motsägelsefulla uppfattningar om hur den svåra konsten att undervisa ska utövas. Jag tror faktiskt få böcker kommer så nära vad det är att vara lärare i dag. Därför är Lagerbergs ”Lärarna” värd att läsa. Det finns gott om skarpa iakttagelser.
Progressivismen har följt skolan sedan den blev allmän. Det som lanseras som nya idéer har numera minst hundra år på nacken. Aktivitetspedagogik är inte heller alltid radikal, skriver Lagerberg i en fotnot, många nazister gillade skolor med fritt arbete, och Mussolini trodde starkt på montessoripedagogiken. 
    
Ändra er, ändra er, har varit ett kritiskt ledmotiv när det gäller lärare de senaste seklet.
Lagerberg beklagar att progressivismen inte förverkligats. Men han ser också problem med att eleverna inte är så aktiva som de borde vara. Frihet att söka, blir ofta inget sökande.
På sätt och vis blir lärarna osynliga i Lagerbergs bok. Lagerberg har sina vänner, han söker upp tidigare kollegor, och han förundras över den tröghet som finns i systemet. Varför säger inte lärare vad de tycker? Varför stänger de om sitt klassrum? Varför är de så konservativa? Lärarna är svåra att få fatt på, trots att alla haft sina lärare. När folk talar om hur lärare gör, eller när lärare pratar om hur vi gör på vår skola, då blir jag misstrogen. Det är alltid skillnader.
    Jag tror det finns en rationalistisk villfarelse kring skolan, man tror lätt att den kan planeras. Men ett så omfattande system med så många sorters människor blir lika komplext och motsägelsefullt som samhället i sin helhet. Man tror lätt att skolan kan formas genom enkla idéer, och många tror att den perfekta skolan är möjlig och att den man har främst utmärks av att komma till korta gentemot idealen.
Men vi är inte överens om vad som är den goda, den bästa skolan. Skolan rymmer mängder av olika uppfattningar som berör folk djupt. Det är en arena för personlig utveckling och för att forma samhället. Och lärare har mängder av etiska, politiska, kunskapsmässiga uppfattningar som är viktiga för dem, som de vill förverkliga, samtidigt som de försöker leva med varandra på ett hyggligt sätt. Jag tror man behöver se hur djupa motsättningarna är och acceptera det, samtidigt som man talar om olikheterna och hur de kan hanteras.
    Själv tycker jag lärarna skulle tillbaks till torget. Sokrates och de andra sofisterna i Aten – hos vilka vår skola har sin utgångspunkt – undervisade och argumenterade inför alla. De kunde kritiseras, och de hade uppfattningar. Spräng klassrummen, det är en radikal paroll som kunde passa Lagerberg, men inte för att eleverna ska ut i världen utan för att lärarna ska stå mitt i världen. De behöver bli synliga. De har makt. Lärare är olika, de har mängder av olika projekt. Ofta är de inte ens överens med sig själva. Lärare är människor på gott och ont, och bara när de är det är de tillräckligt bra lärare.
Björn Rosdahl
 

Recension Karen Armstrong

november 22, 2007

Recension i Helsingborgs Dagblad 22-11-2007

Publicerad 22 november 2007 kl 09:39

I Guds namn

Nunnan Karen Armstrong sadlade om och började forska och skriva om religionerna. Nyligen utkom hennes senaste bok ”Världsreligionernas ursprung”. Björn Rosdahl tycker att hennes religion är ganska lik en form av avslappnad ateism.


Karen Armstrong: Världsreligionernas ursprung

Översättning Margareta Brogren
Forum


BOKEN. ”Skelettet ångrar sig, men inte skinnet”, sa en grannpojke häromveckan när han funderade över en dagiskamrat. Han hade klurat en stund, och insåg att vad som sägs och görs inte alltid uttrycker vad som sker inne i människor.
Vi tänker gärna i inre och yttre, men vad som är vad, det är inte lätt när man grunnar djupare. För mänskligheten har det varit en mödosam väg att konstruera de komplexa tankevärldar vi rör oss i, saker som jag, själ, person, medvetande har växt fram över många generationer.

Jag tror en historisk förståelse är viktig för att få fatt i vilka vi är, och jag förmodar att individer i sin utveckling tar sig igenom gamla medvetandeformer.
Hegel har alltid fascinerat mig, och tysk kultur har gett oss föreställningar om världshistoria, världslitteratur och världsfilosofi vilka är utmaningar för vår globaliserande värld.
Hur kan man tänka sig det hela? Hänger allt samman?
Filosofen Karls Jaspers utvecklade kring religionerna en idé om en brytningstid som varit bestämmande för senare religiös utveckling, nämligen axialtiden mellan 800 och 200 år f Kr med en höjdpunkt kring år 500 f Kr. Då utvecklades vår tids stora religioner i Kina, Indien, Persien, Palestina och Grekland. En rad tänkare som fortfarande läses formulerade idéerna – Platon, Konfucius, Buddha, Jeremia och många fler.
Jaspers urskiljde framväxten av ett reflekterande och historiskt medvetande, en ökad känsla för mänsklig sårbarhet, en åtskillnad mellan vardag och något som överskrider mänsklig fattningsförmåga, en skeptisk hållning till försök att definiera det outgrundliga samt ett arbete med texter för att tolka tillvaron.

Karen Armstrong har blivit omtalad som nunnan som övergav klostret för att forska och skriva om religionerna, och resultatet har blivit en rad böcker som gjort henne till dagens främste försvarare av religionen och uttolkaren av de stora religionernas väsen.
För den som vill sätta sig in i kinesiskt, indiskt, grekiskt och judiskt tänkande och religion är hennes bok Världsreligionernas ursprung riktigt bra. Armstrong är en suverän sammanfattare, och hon skriver styvt och spännande.

Armstrong ser förbindelser och likheter i de olika religiösa traditionerna, och hennes syfte är att bidra till att en ny global religiös känsla och etik utvecklas genom att lyfta fram de insikter som formulerades för tvåtusenfemhundra år sedan. Vi lever nu i samma sorts övergång och förvirring vid ett tidsskifte som då för länge sedan, och vi bör återgå till de gamle vise för att ta avstamp för en ny tid.
Axialtiden utsträcks hos Arm-strong så att den också omfattar Paulus och Muhammed. Hon använder axialtidens ideal för att kritisera vår tid och fundamentalistiska avarter av religionerna. Idealen handlar om en kritik av egoism och våld, och om utvecklandet av ett eget, personligt ansvar som präglas av den gyllene regeln om att göra mot andra vad du vill att de ska göra mot dig. Hon ser som typisk en ansträngning att gå inåt för att frigöra sig från egoistiska begär och få kontakt med något större.

Två uppgifter anser Armstrong vara centrala i dag; man bör hellre kritiskt granska sin egen tradition än kritisera andra, och man bör agera för att förhindra våld och intolerans. Axialtiden tog avstånd från våld, ja, de bästa vägrade att skada också djur; medkänslan sträcktes bortom den egna flocken. Religionens stora funktion har varit att göra människor snällare och hyggligare.
Till sist blir det etiken som är det viktiga för Armstrong. Gudarna är okända, och egentligen är det etiken som försvarar myllret av religiösa seder och idéer.
Etiken är ursprunget. Man kan fråga sig vad som egentliga är det religiösa i det gemensamma? Behövs religionerna? Etik behöver ju inget religiöst stöd för att vara sann. Och om livet efter döden säger Armstrong inte särskilt mycket, av sådant är hon ointresserad. Hon bryr sig inte heller om metafysiska, teologiska eller filosofiska förklaringar av världen. Vad skiljer till sist hennes religion från en avslappnad ateism?
Axialtiden omfattar hos Armstrong mer än hos Jaspers, och allt som är motsägelsefullt rensas undan. Armstrong sorterar bland axialtidens tankar utifrån någons sorts vision av vad som är tidens äkta ideal. En märklig tankefigur när hon samtidigt säger sig vara skeptisk och misstro förnuftets förmåga att komma till klarhet. Hon förenklar och renodlar för att hitta sitt.

Religioner frodas i dag, det hade man kanske inte trott för en femtio år sedan. Men religioner har för de flesta blivit lättare, även om en del fundamentalister i en reaktion mot modernt lättsinne tar på sig rader av tunga regler. I dag fogar de flesta i väst samman sin egen privata religion av brottstycken från kvasipsykologer, kvacksalvare, hälsoterapeuter, kroppsbyggare, livstilscoacher och en och annan präst. Men Armstrong går lite på tvärs med det lätta, för henne är religion ansträngning, det är något för asketer och grubblare. Hennes hjältar var de som tog avstånd från sin egen tid.

För mig är det intressanta med axialtiden reflektionens födelse, att ett nytt medvetande och en ny självkänsla föddes. Trevande kan man tala om det egna som skelettet, självet, ja, kanske gud, kanske samvete. Reflektionen tar sig också religiösa former, men för mig tycks det som religionen till sist alltid är ett uppgivande av det egna tänkandet och argumenterandet med andra.
Det blir tydligt hos Armstrong, men visst kan man önska att hennes ideal skulle prägla dagens religioner.