Archive for the 'Betyg' Category

Regeringens betygsförslag

februari 11, 2008

Regeringen har föreslagit fler betygssteg, och som lärare kan jag tycka att det gör arbetet lättare. Man kan vara mer nyanserad, fast gränsfallen att fundera över blir naturligtvis fler.
      Om betyg kan man tycka mycket, men det håller skolan i gång, och utan dem så skulle nog inte så många anstränga sig i skolan. För mig är dock det viktigaste omdömen om kunskaper och förmågor och elevernas förståelse av vad och hur mycket de kan. Man behöver vara specifik för att stimulera lärande. Fokus på betyget kan försvåra förståelsen av det man verkligen måste kunna. Men utan går det inte.

De svenska betygen bygger på kriterier, och gudarna ska veta att dessa ofta är motsägelsefulla och illa skrivna. Det låter bättre när man pratar om dem än när man pratar med dem.

Björklund har nu gått ut innan betygsutredningen publicerats, och det ska komma någon sorts departementspromemoria (något fram kompromissat, kanske). Skolverket ska skriva kriterier, men eftersom man tidigare bett lärarna lokalt skriva kriterier och det fanns med i senaste förslaget för gymansiet så mejlade jag och frågade hur det skulle bli. Anna Neuman som är pressekreterare svarade:

Nationella betygskriterier ska finnas för betygsstegen A, C och E enligt förslaget. Mellanstegen ska då ges till den elev som har uppnått kriterierna för det underliggande steget och en övervägande del av kriterierna för det överliggande steget.”

Skönt, vi lärare slipper det svåra arbetet att formulera kriterier för mellannivåerna. men visst är det svagt att man på centralt håll inte klarar av det, och jag misstänker att svårigheterna har att göra med att det egentligen inte går.
     En tanke i förslaget är att bara några få borde få A, då kan man tycka att det vore angelägnare att formulera B, som berör de flesta som får MVG idag.
     Hur ska likvärdigheten garanteras? Hur många saker ska man ha klarat av på den högre nivån? Vilka saker? Ska här finnas någon norm överhuvudtaget?
     I grunden tror jag svårigheten handlar om att man blandar steg och skala. Kriterierna skrivs ofta som om man uppnått en sorts insikt eller förmåga, medan betygen ses som en en linjär företeelse. Och så försöker man bygga in trappsteg på en brandstång.

Regeringens förslag
DN om förslaget
Ledare i DN Kloka resonemang.
SvD om förslaget

Kunskapsutveckling bergsklättring

november 12, 2007

Metaforer formar ofta vår tankar. I skolan jämförs kunskapsutveckling ofta med att bestiga ett berg. Man tar ett steg i taget, och mellan alla mål finns delmål.

Kunskapsskolan har en fin bild med ett berg och en snitslad bana. Man uttrycker sig så här:

”Kunskapsskolan har tydliga långsiktiga kunskaps- och betygsmål. Redan när du börjar i 6:an sätter vi tillsammans – elev, föräldrar och lärare – upp mål för vad du ska ha lärt dig och vilka betyg du siktar mot när du går ut 9:an.
      Hos oss blir inte betygen en överraskning i 8:an och 9:an utan de betyg vi tillsammans bestämt att du skall uppnå. De långsiktiga målen bryts ner till termins- och veckomål som följs upp vid varje veckas handledningssamtal. I planeringen ingår också att ta reda på hur just ditt lärande fungerar – dina lärstrategier för att nå målen. Det kan handla om var du behöver sitta för att få arbetsro eller vilka tekniker som hjälper dig att förstå och att komma ihåg.”

Kunskapsmålen för nian sätts redan i sexan. Hur kan man veta? Här finns inga överraskningar, inga förväntningar om språng. Mål och betyg ses som samma sak. Förhållningssättet är instrumentellt. Ansvaret flyttas över på eleven. Varför har inte skolan som mål att ge alla kunskaper?
     Skolans mekaniska lunk beskrivs som personliga val, som om ens personlighet kom till uttryck i valet av VG och MVG om fyra år.
     Min gissning är att lärandet är väldigt styrt. Den här sortens individualisering kräver ett system av övningar och uppgifter som kan hanteras snabbt och enkelt av coacherna.

Lärande som bergsklättring kombinerar trygghet med äventyr. Men det blir väl varken tryggt eller spännande? Jag ville se berättelser som fångar eleverna och konflikter kring hutr man kan se på saker och ting.

Kursbetyg absurt

november 9, 2007

Att kunna använda svenska språket utvecklas inom alla ämnen i skolan, men än viktigare är livet utanför skolan. Språket utvecklas i realtioner till andra och över tid. I gymnasiet reduceras det till kurser. Kurserna har särskilt innehåll, samtidigt som de bedömer en allmän förmåga.
     Det är en vanlig uppfattning att A-kursen handlar om förmåga och B-kursen om kunskaper om språk och litteratur. I så fall skulle A-kursen vara viktigare, kan man tycka. Samtidigt är de flesta efter B-kursen mycket bättre på att skriva och tala, och dessutom – lite anakronistiskt – ligger de nationella provet, som mest handlar om förmåga, där.
     De flesta skriver, läser och talar bättre i trean än i ettan, men det syns inte, man kanske rent av inte har någon svenska i trean.
      Betygssystemet och kursplanerna är skrivna som om det inte finns någon tid – som om inte den unges mognad präglas av utveckling och faser.
      Det enklaste sättet att höja betygen i en kurs är att flytta den till trean, det gäller svenska, det gäller religion och filosofi, ja, det gälelr alla kurser.

Två betyg i svenska – ytterligare kommentar

november 4, 2007

Ännu en kommentar på http://svensklararen.blogspot.com/

Läslustmantrat börjar trötta ut mig. Har inte välmenande lärare sagt samma sak i tjugo, trettio år? Och vad händer – färre unga läser och läser sämre – och det samtidigt som vuxna läser mer. Har kanske lärare och skola valt en tokig strategi?
Det där med tvång tycks mig lite märkligt. Att vara lärare är att tvinga på andra kunskaper. Varför ska man tassa så försiktigt kring läsandet? Inte säger man på fysiken att eleverna kan laborera om de har lust? Inte säger man på historien att de kan läsa om de länder de har lust med? Inte säger man kemin man kan välja vilka grundämnen man vill lära sig?
Frågan är inte bara hur man får ovilliga läsare att läsa, utan också vad som är vettigt att läsa.
Att man säger att bokläsning måste bottna i lust, får väl många att säga just vad de känner, nämligen att de inte har lust. Curlinglärare blir lätt besvikna, tror jag, hur man än borstar, gnider och gnuggar så glider böckerna dåligt hos motsträviga gymnasister. Jag borstade inte hårt nog, tänker man så.
Lagercrantz har naturligtvis rätt, det är mänskligt att vilja bestämma själv. Och elever värjer sig i många sammanhang. Här finns väl pedagogikens centrala paradox – hur förena tvång och frihet. Men med bara lust och frihet så går det inte. Den som inte kan läsa, är inte fri att välja. Läsning kommer inte inifrån, Lagercrantz har fel.
Hur som helst, de pedagogiska frågorna är svåra. Men man måste skilja på hur man stimulerar ett intresse och hur man bedömer en förmåga. Det är inte alltid rätt att ge eleverna Strindberg. Men den som kan läsa Strindberg är självfallet värd ett högre betyg än den som inte kan. Det är också rimligt att ge högre betyg till den som kan uppskatta hans estetiska kvaliteter, förstå hans betydelse för den svenska litteraturens utveckling, analysera hur han fångar väsentliga drag i i sin tid och i människans villkor än åt den som inte kan det. Det bör vara ett mål att eleven ska kunna tillgodogöra sig texter från olika tider och förstå olika textgenrer.
Den enskilde kan naturligtvis må gott utan att läsa, Lagercrantz har någon fiskare i sin bok om läsning. Men för samhället i sin helhet gäller något annat. Om klassikerna inte är levande, om många inte kan läsa mer avancerad litteratur så har man förlorat något.
Själv tycker jag skolans litteraturhistoria lätt blir trist. Man läser författare som om vi var så mycket smartare, man förklarar författarna utifrån deras samtid, och intar en överlägsen attityd, ofta reducerar och banaliserar man dem. Men när man verkligen läser dem, så blir de samtida, så talar de till en, så säger det saker som får en att förstå vår tid. Homeros, Dante, Shakespeare, de var alla betydligt mer begåvade och erfarna än vi medelmåttor som ägnar oss åt att undervisa om dem.
Jag uppfattar den kanon av klassiker som har funnits som en tradition inom vilken man försökt skapa texter för att förstå mänsklighetens erfarenheter. De diskurser som skapats har också format vilka vi är, och de har byggts genom ett nätverk av referenser. Författarna har skapat verktyg och förståelseformer. De betydande och angelägna författarna har trängt djupt. Jag tycker det är viktigt att bevara det. Jag tycker det är viktigt att överföra det till kommande generationer.
Måste vi ha en kanon? Vi har alltid en kanon, och först när vi talar om den kan vi diskutera den. En kanon bör formas genom samtal kring böckerna – av de som läst dem. Kunskap är inte demokratisk genom att man röstar om vad som är rätt, genom att man kan tycka vad man vill, utan genom att påståenden kan granskas och kritiseras och försvaras.
Till sist handlar det om vi vill bevara teatern, poesin och romankonsten. Det finns knappt någon angelägen författare som inte väldigt medvetet tar sitt avstamp i vad som skrivits tidigare. Endast genom att bevare traditionerna kan man överskrida dem, kan man skapa något nytt.
Visst kan man skita i traditionerna, men då skiter det sig.

Ytterligare om två betyg

november 2, 2007

Jag har skrivit ett par kommentarer på Svensklärareföreningens blogg:

http://svensklararen.blogspot.com/2007/10/uppdelat-svenskmne-ytterligare-en.html

Att betygssättningen kan bli ogenomskinlig är sant. Själv samkör jag ibland filosofi, svenskC och litteraturvetenskap. Det finns klara fördelar, men visst undrar eleverna över vad som är vad. Detsamma gäller ju för projekt med till exempel engelska, historia, psykologi. Vad räknas till ämnet? Samtidigt är ju, trots allt, kriterierna ofta desamma.

Med det nuvarande betygssystemet kan två betyg bli lättare att hantera. Djävulen bor väl i detaljerna, men jag antar att man måste formulera kriterier för betygens olika stegen. Två betyg skulle ju rent av kunna hjälpa eleverna att bli medvetna om mål och kriterier. Nu har vi den märkliga ordningen att ha kriterier och ett betyg, och för många hänger de inte alls samman. Två betyg idag blir inte allas som förr. Björklund må vara nostalgisk, men hans förslag innebär något nytt om det förverkligas.

Språket har många fler innehållssidor än litteraturen. Ett språkbetyg borde väl egentligen också handla om hur man kan föra ett naturvetenskapligt resonemang, för att ta ett exempel. Kanske borde vi vid bedömningen samla in arbeten från andra ämnen. Färdigheter kan inte isoleras från innehåll – även om de nuvarande kursplanerna försöker – och det kunde vara värt att se på hur eleverna hanterar historia, fysik, mediekunskap. Alla ämnen handlar om ett språkligt arbete med begrepp, logiska strukturer, argument, berättelser.

Alltså, gärna två betyg, ja, varför inte tre, fyra, fem. Svenskämnet har egentligen inga gränser. Språket omfattar allt. Och litterära grepp finns i alla diskurser. Men litteraturen kan skiljas ut som en egen tradition i förhållande till filsofi, historia och psykologi med mera. Littertur skulle kunna vara ett eget ämne.