Archive for the 'Böcker' Category

Spräng klassrummen! Om Hans Lagerberg: Lärarna

december 7, 2007

Publicerad Helsingborgs Dagblad 7 december 2007

Hans Lagerberg: Lärarna, Om utövarna av en svår konst
Ordfront

Vad är detta för mischmasch? stönande jag medan jag tog mig igenom första kapitlen av Hans Lagerbergs nya bok Lärarna. Vad är betyget för disposition och berättarteknik? Inte godkänt? Med nöd och näppe godkänt? Har de inte råd med redaktörer längre på Ordfront?
   Det börjar med en lite njugg skildring av Lagerbergs farfar, en skollärare i Kumla, något som ger en bild av yrket i början av seklet. Det intresserade mig personligen en smula, min egen farfar måste varit bekant med Lagerbergs i Kumla. Men kunde det verkligen ge andra något? Så följer en skildring av Lagerbergs mors lärarbana, fast när den berättelsen är slut sägs det att det är ljug alltihop. Och så läggs hugskott till hugskott, utvikning till utvikning till dess boken är slut.
Hans Lagerberg kan inte bestämma sig för hur han vill skriva, och han kan inte besluta sig för vad han vill säga. Så han försöker säga allt på alla möjliga sätt.
    Men efter läsningen av boken ändras mitt perspektiv. Kanske är det en melange, det är fint det, istället för en mischmasch. Boken är spretig, men blir den därmed inte ett gott porträtt av en ganska typisk lärare. Hans Lagerberg har kombinerat författandet med lärarjobb, och han känner skolans utveckling inifrån. Det blir en bra biografi över en representativ lärare, en vänsterlärare som vill förändra och ge åt sina elever, som tvivlar på sin egen förmåga och som brottas med motsägelsefulla uppfattningar om hur den svåra konsten att undervisa ska utövas. Jag tror faktiskt få böcker kommer så nära vad det är att vara lärare i dag. Därför är Lagerbergs ”Lärarna” värd att läsa. Det finns gott om skarpa iakttagelser.
Progressivismen har följt skolan sedan den blev allmän. Det som lanseras som nya idéer har numera minst hundra år på nacken. Aktivitetspedagogik är inte heller alltid radikal, skriver Lagerberg i en fotnot, många nazister gillade skolor med fritt arbete, och Mussolini trodde starkt på montessoripedagogiken. 
    
Ändra er, ändra er, har varit ett kritiskt ledmotiv när det gäller lärare de senaste seklet.
Lagerberg beklagar att progressivismen inte förverkligats. Men han ser också problem med att eleverna inte är så aktiva som de borde vara. Frihet att söka, blir ofta inget sökande.
På sätt och vis blir lärarna osynliga i Lagerbergs bok. Lagerberg har sina vänner, han söker upp tidigare kollegor, och han förundras över den tröghet som finns i systemet. Varför säger inte lärare vad de tycker? Varför stänger de om sitt klassrum? Varför är de så konservativa? Lärarna är svåra att få fatt på, trots att alla haft sina lärare. När folk talar om hur lärare gör, eller när lärare pratar om hur vi gör på vår skola, då blir jag misstrogen. Det är alltid skillnader.
    Jag tror det finns en rationalistisk villfarelse kring skolan, man tror lätt att den kan planeras. Men ett så omfattande system med så många sorters människor blir lika komplext och motsägelsefullt som samhället i sin helhet. Man tror lätt att skolan kan formas genom enkla idéer, och många tror att den perfekta skolan är möjlig och att den man har främst utmärks av att komma till korta gentemot idealen.
Men vi är inte överens om vad som är den goda, den bästa skolan. Skolan rymmer mängder av olika uppfattningar som berör folk djupt. Det är en arena för personlig utveckling och för att forma samhället. Och lärare har mängder av etiska, politiska, kunskapsmässiga uppfattningar som är viktiga för dem, som de vill förverkliga, samtidigt som de försöker leva med varandra på ett hyggligt sätt. Jag tror man behöver se hur djupa motsättningarna är och acceptera det, samtidigt som man talar om olikheterna och hur de kan hanteras.
    Själv tycker jag lärarna skulle tillbaks till torget. Sokrates och de andra sofisterna i Aten – hos vilka vår skola har sin utgångspunkt – undervisade och argumenterade inför alla. De kunde kritiseras, och de hade uppfattningar. Spräng klassrummen, det är en radikal paroll som kunde passa Lagerberg, men inte för att eleverna ska ut i världen utan för att lärarna ska stå mitt i världen. De behöver bli synliga. De har makt. Lärare är olika, de har mängder av olika projekt. Ofta är de inte ens överens med sig själva. Lärare är människor på gott och ont, och bara när de är det är de tillräckligt bra lärare.
Björn Rosdahl
 

Potter förändrar

november 22, 2007

Sydsvenskan har idag en artikel om att Potter påverkat läsningen. Man ställer upp fem punkter.

1 Harry Potter ändrar barns läsning
Ja, barn har läst Potter. Men har det ändrat vanorna i övrigt? Har ungarna blivit läsare, läser de vidare? Nej, jag tvekar, jag vet inte. Många har fastnat någonstans i mitten. Jag tror inte Potters atraktion för de som är unga nu är lika stark som när de första böcker kom.

2 Harry Potter får barn att lära sig engelska
Ja, en del har läst Potter på engelska. Men spelen är nog viktigare.

3 Harry Potter blir kassako för förlagen
Utan tvekan.

4 Harry Potter gör fantasy stort igen
Tja, men förmodligen utan också. Det finns en rad mer fantasifulla och spännande fantasyböcker. Potter är ett uttryck för en trend, inte skapare av den.

5 Harry Potter förändrar barnkulturen i stort
Ja, just Lego har slutat tillverka. Halloween kan kanske ha något med Potter att göra, men … Och inte leker de ungar jag ser runt om mig Harry Potter. Snarare är det tonåringar som tar farväl av sin barndom.

New York Times hade i somras en mer skeptisk åsikt. Potter har inte vänt trenden att unga läser mindre.

Andrew O´Hagan Be Near Me

november 13, 2007

Andrew O’Hagan ger i Bear near me ett rörande, gripande och vackert porträtt av ett ofullgånget liv. David Anderton är katolsk präst i en nedgången industrisrad. Han är engelskt fostrad, en beläst estet som uppskattar vin och mat, men inte bryr sig riktigt om församlingsborna. Så dras han till några naiva tonåringar som är på kant med samhället, han fascineras av deras tanklöshet, kraft och dålig vanor. En natt kysser han en av pojkarna, och strax blir han centrum i en pedofilskandal.
     Anderton studerade i Oxford under 68, han älskade en kamrat, och sökte sig undan livet i kyrkan. Skildringen av honom är stark.
     Men Anderton står också mitt i tiden. Irakkriget dryftas, och vad som händer med de unga som inte får plats i samhället gestaltas. Det finns en rad starka scener. Språket är vackert, och reflektionerna djupa. En intelligent och subtil bok om vad det är att vara människa.

Jag fascinerades av det ofullgånga hos David liksom av hans estetiska sinnet fostrat av Proust. Skildringen av folks inskränkthet är bra. Och så finns en undran över om litteratur och religion har något att ge idag.

Recensioner:
http://www.nybooks.com/articles/20373
http://scotlandonsunday.scotsman.com/review.cfm?id=1176392006
http://books.guardian.co.uk/departments/generalfiction/story/0,,1853399,00.html
http://living.scotsman.com/books.cfm?id=1216612006