Archive for the 'Svenska' Category

Lust kontra fascination

november 18, 2007

”Om man vill att barn ska läsa, måste det viktigaste steget vara att få dem att tycka att det är mödan värt. Att lära sig läsa är lätt; nästan alla barn har ett överflöd av den förmåga som behövs. Det som däremot ofta saknas är skälet till varför det ska göra sig besväret. (- – -) Men ingen forskning jag träffat på nämner fascinationen, något som för mig framträder som läs- och skrivkunnighetens absoluta kärna.”
Kieran Egan, 1995, Berätta som en saga, Runa förlag

En av skolans stora gåtor är varför läsningen minskar och försämras bland unga – trots mängder av läsprojekt och läsengagemang från lärare, trots att vuxna läser mer än någonsin och trots att billiga pocketböcker finns överallt.

Jag misstänker att allt tal om lust kring läsning undergräver lusten att läsa.

Det som lockar i läsning är fascination. Och det är ett begrepp som öppnar utåt, medan begreppet lust sluter inne. I läsningen är det jag läser om som fascinerar och förundrar, jag vänder mig genom boken mot något. De kvittar om det jag läser om är verkligt eller påhittat. Det som sker i berättelsen är att ett skeende har mening, och detta gör det möjligt att se sammanhang i tillvaron. Varje berättelse ger tillfredsställelse genom att bekräfta ett sammanhang.

Att se mening kan vara lusfyllt, och det kan glädja en att känna hur den egna fantasin fungerar. Böcker stimulerar mer den egna fantasin och det egna medskapandet än vad filmer gör. Plus att böcker på ett helt annat sätt gör mig deltagande i berättelserna.

För den erfarne läsaren finns också ett stort mått av lust i att ta till sig ett stilsäkert och utttrycksfullt språk.

Lust handlar bara om mig själv, medan fascination vänder sig emot de andra.

Kursbetyg absurt

november 9, 2007

Att kunna använda svenska språket utvecklas inom alla ämnen i skolan, men än viktigare är livet utanför skolan. Språket utvecklas i realtioner till andra och över tid. I gymnasiet reduceras det till kurser. Kurserna har särskilt innehåll, samtidigt som de bedömer en allmän förmåga.
     Det är en vanlig uppfattning att A-kursen handlar om förmåga och B-kursen om kunskaper om språk och litteratur. I så fall skulle A-kursen vara viktigare, kan man tycka. Samtidigt är de flesta efter B-kursen mycket bättre på att skriva och tala, och dessutom – lite anakronistiskt – ligger de nationella provet, som mest handlar om förmåga, där.
     De flesta skriver, läser och talar bättre i trean än i ettan, men det syns inte, man kanske rent av inte har någon svenska i trean.
      Betygssystemet och kursplanerna är skrivna som om det inte finns någon tid – som om inte den unges mognad präglas av utveckling och faser.
      Det enklaste sättet att höja betygen i en kurs är att flytta den till trean, det gäller svenska, det gäller religion och filosofi, ja, det gälelr alla kurser.

Två betyg i svenska – ytterligare kommentar

november 4, 2007

Ännu en kommentar på http://svensklararen.blogspot.com/

Läslustmantrat börjar trötta ut mig. Har inte välmenande lärare sagt samma sak i tjugo, trettio år? Och vad händer – färre unga läser och läser sämre – och det samtidigt som vuxna läser mer. Har kanske lärare och skola valt en tokig strategi?
Det där med tvång tycks mig lite märkligt. Att vara lärare är att tvinga på andra kunskaper. Varför ska man tassa så försiktigt kring läsandet? Inte säger man på fysiken att eleverna kan laborera om de har lust? Inte säger man på historien att de kan läsa om de länder de har lust med? Inte säger man kemin man kan välja vilka grundämnen man vill lära sig?
Frågan är inte bara hur man får ovilliga läsare att läsa, utan också vad som är vettigt att läsa.
Att man säger att bokläsning måste bottna i lust, får väl många att säga just vad de känner, nämligen att de inte har lust. Curlinglärare blir lätt besvikna, tror jag, hur man än borstar, gnider och gnuggar så glider böckerna dåligt hos motsträviga gymnasister. Jag borstade inte hårt nog, tänker man så.
Lagercrantz har naturligtvis rätt, det är mänskligt att vilja bestämma själv. Och elever värjer sig i många sammanhang. Här finns väl pedagogikens centrala paradox – hur förena tvång och frihet. Men med bara lust och frihet så går det inte. Den som inte kan läsa, är inte fri att välja. Läsning kommer inte inifrån, Lagercrantz har fel.
Hur som helst, de pedagogiska frågorna är svåra. Men man måste skilja på hur man stimulerar ett intresse och hur man bedömer en förmåga. Det är inte alltid rätt att ge eleverna Strindberg. Men den som kan läsa Strindberg är självfallet värd ett högre betyg än den som inte kan. Det är också rimligt att ge högre betyg till den som kan uppskatta hans estetiska kvaliteter, förstå hans betydelse för den svenska litteraturens utveckling, analysera hur han fångar väsentliga drag i i sin tid och i människans villkor än åt den som inte kan det. Det bör vara ett mål att eleven ska kunna tillgodogöra sig texter från olika tider och förstå olika textgenrer.
Den enskilde kan naturligtvis må gott utan att läsa, Lagercrantz har någon fiskare i sin bok om läsning. Men för samhället i sin helhet gäller något annat. Om klassikerna inte är levande, om många inte kan läsa mer avancerad litteratur så har man förlorat något.
Själv tycker jag skolans litteraturhistoria lätt blir trist. Man läser författare som om vi var så mycket smartare, man förklarar författarna utifrån deras samtid, och intar en överlägsen attityd, ofta reducerar och banaliserar man dem. Men när man verkligen läser dem, så blir de samtida, så talar de till en, så säger det saker som får en att förstå vår tid. Homeros, Dante, Shakespeare, de var alla betydligt mer begåvade och erfarna än vi medelmåttor som ägnar oss åt att undervisa om dem.
Jag uppfattar den kanon av klassiker som har funnits som en tradition inom vilken man försökt skapa texter för att förstå mänsklighetens erfarenheter. De diskurser som skapats har också format vilka vi är, och de har byggts genom ett nätverk av referenser. Författarna har skapat verktyg och förståelseformer. De betydande och angelägna författarna har trängt djupt. Jag tycker det är viktigt att bevara det. Jag tycker det är viktigt att överföra det till kommande generationer.
Måste vi ha en kanon? Vi har alltid en kanon, och först när vi talar om den kan vi diskutera den. En kanon bör formas genom samtal kring böckerna – av de som läst dem. Kunskap är inte demokratisk genom att man röstar om vad som är rätt, genom att man kan tycka vad man vill, utan genom att påståenden kan granskas och kritiseras och försvaras.
Till sist handlar det om vi vill bevara teatern, poesin och romankonsten. Det finns knappt någon angelägen författare som inte väldigt medvetet tar sitt avstamp i vad som skrivits tidigare. Endast genom att bevare traditionerna kan man överskrida dem, kan man skapa något nytt.
Visst kan man skita i traditionerna, men då skiter det sig.

Ytterligare om två betyg

november 2, 2007

Jag har skrivit ett par kommentarer på Svensklärareföreningens blogg:

http://svensklararen.blogspot.com/2007/10/uppdelat-svenskmne-ytterligare-en.html

Att betygssättningen kan bli ogenomskinlig är sant. Själv samkör jag ibland filosofi, svenskC och litteraturvetenskap. Det finns klara fördelar, men visst undrar eleverna över vad som är vad. Detsamma gäller ju för projekt med till exempel engelska, historia, psykologi. Vad räknas till ämnet? Samtidigt är ju, trots allt, kriterierna ofta desamma.

Med det nuvarande betygssystemet kan två betyg bli lättare att hantera. Djävulen bor väl i detaljerna, men jag antar att man måste formulera kriterier för betygens olika stegen. Två betyg skulle ju rent av kunna hjälpa eleverna att bli medvetna om mål och kriterier. Nu har vi den märkliga ordningen att ha kriterier och ett betyg, och för många hänger de inte alls samman. Två betyg idag blir inte allas som förr. Björklund må vara nostalgisk, men hans förslag innebär något nytt om det förverkligas.

Språket har många fler innehållssidor än litteraturen. Ett språkbetyg borde väl egentligen också handla om hur man kan föra ett naturvetenskapligt resonemang, för att ta ett exempel. Kanske borde vi vid bedömningen samla in arbeten från andra ämnen. Färdigheter kan inte isoleras från innehåll – även om de nuvarande kursplanerna försöker – och det kunde vara värt att se på hur eleverna hanterar historia, fysik, mediekunskap. Alla ämnen handlar om ett språkligt arbete med begrepp, logiska strukturer, argument, berättelser.

Alltså, gärna två betyg, ja, varför inte tre, fyra, fem. Svenskämnet har egentligen inga gränser. Språket omfattar allt. Och litterära grepp finns i alla diskurser. Men litteraturen kan skiljas ut som en egen tradition i förhållande till filsofi, historia och psykologi med mera. Littertur skulle kunna vara ett eget ämne.