Archive for the 'Tidsanda' Category

Linderborg om Zaremba

februari 23, 2008

Man kan säga att Zaremba är något viktigt på spåren när han hävdar att begreppet kränkt har blivit ett vapen för den enskilda individen som ersatt den kollektiva ilskan. Det är resultatet, en draksådd, av en postmodern identitetspolitik som Zaremba angriper från höger men som man lika gärna kan attackera från vänster. Men han är ute efter något annat.”

 

Detta viktiga visar sig längre ned i artikeln.

 

”Jag tror Zarembas verkliga ärende är större, och samtidigt hans gamla vanliga: Att håna idén om jämlikhet. Han låtsas, än en gång, ställa sig på den svages sida (på så vis får han ett tyst ängsligt bifall även av vänstern) – i syfte att slå mot välfärdsstaten och demokratin.”

 

 

Lindborg argumenterar med rätta om att man bör läsa Zaremba med skepsis. Men så när hon höjer allt till storpolitik så blir det hela det gamla vanliga svart-vita. Det var väl bra att Zaremba skrev.

 

Åsa Linderborgs kritik i Aftonbladet

Zarembas kränkningar

februari 23, 2008

 

Under de senaste åren har man allt oftare hört folk säga att de känner sig kränkta, bagateller kan utlösa starka reaktioner.  Dagens Nyheters Maciej Zaremba har i en artikelserie om kränkningar på Lärarhögskolan i Stockholm försökt förstå sig på fenomenet.

    Det har blivit en läsning om bedrövliga förhållanden, det är märkligt att skolan inte kunnat agera bättre. Lärare har utsatts för stor press, och de som känt sig kränkta kan man inte annat än tycka synd om. Tragiskt.

    Här finns en hel del som har att göra med jämlikhetspolitikens överdrivna löften. Om man identifierar sig som utsatt så har man förväntningar om rättvisa som gör en arg och kränkt när de inte infrias. Men hur skulle de kunna upplösa konflikter och konfrontationer mellan människor?

    Den som är kränkt känner sig orättvist behandlad. Det som gör det hela svårt är ett filosofiskt fenomen – det postmoderna gör att alla föreställningar om rättvisa förflyktigats. Det finns för den postmoderne bara tolkningar och övermakt. Man väljer själv sin identitet och sina sanningar, och eftersom man sedan inte kan argumentera så känner man sig kränkt.

    Det finns hos den postmoderne en förväntan om att man har rätt att tycka vad man vill. Man ser demokrati inte som ett sätt låta motsättningar regleras genom argumentation, utan som en rätt att få ha vilka åsikter man vill oavsett om de för andra är sanna eller falska. Självfallet ska man få han vilken åsikt man vill men man ska också kunna tåla andras kritik.

     Den rättsliga idén om att den kränktes eller mobbades egna upplevelser ska gälla för frågan om man är kränkt eller inte tar tag i den undertrycktes upplevelser och ger ett erkännande. Och det kan vara värt att höra för den som mobbar eller kränker. Men det kan inte sluta där – och det kan inte få bli rättsskipning av det. Frågan om sanning måste ställas och ställningstaganden måste kunna försvaras.

     Kränkningen är kanske den svages känsla inför bristande makt. Men det är också utopismens skrämmande frånsida. Det uttrycker en subjektiv, egocentrisk tro på att samhället kan vara perfekt – precis som man själv hoppas vara men inte är.

 

Kränkningen är vår tids typiska sjuka. Och i den gömmer sig aggression, våld och terrorism.

 

Lärarhögskolans förra rektor Ingrid Carlgen sa hos Zaremba att hon förväntade sig unga arga och fick unga kränkta. Hon är besviken, och det är en spridd besvikelse. Frågan är vad vi gör med denna kränkta ilska?

 

Nå, och högern och vänstern träter på sina bloggar om vem som orsakat kränkningsfenomenet.

 

Maciej Zarembas artiklar